medgad uppsyn, och) vi lära inse den sörfärliga sanningen, den sanningen, att vi äro utan vänner och ensamma. Min son, min son, vänd således om! Hängif icke ditt hjerta åt verlden! Följ icke dessa lockande sirenstammor, med hvilka den ropar dig till sig! Tro mig, lyckan bor säkrare i den enkla hyddan, än i det prunkande palatset, och säll är den som förmår finna henne der.? vyjen jag ville ej söka henne der, ropade Edvard skrattande. voch näppeligen skulle min fästmö följa mig, för att lara känna hyddans lycka.? rom du det tror, så säg dig fri från henne ännu i dag, ropade Ehrevreich lifligt. vOm hon icke är redo, att gå hvart du vill, och att dela nöd och fara med dig, så älskar hon dig också icke. yMen jag är allsicke sinnad, att sätta hennes kärlek på ett så hårdt prof och erbjuda henne nöd och fara. Jag vill göra henne lycklig i ett lysande palats, omgifven utaf en skara af tjenare. ussvem vet, om du alltid skall kunna det? suckade Ehrenreich. En köpmans lif år så farligt och omskistande, millionaren for i dag kan i morgan vara en fattig man, och ve honom då, om han icke har någon fasthet och kraft inom sig sjelf, ve honom, om han hangifvit sitt hjerta åt penningen, och såsom en väghalsig spelare satte hela sin lycka på detta enda kort. Hvad skall då vidare blitva honom öfrigt än att gå under, att dö? 0. Edvard, undfly denna fara; Följ mitt råd! Vänd om och fy, fly tillbaka till din ensliga by! vÅr du ledsen vid mig?? frågade Edvard bittert. Ångrar du, hvad du gjort? Var jag ingenting annat än en onyttig lekbull for din ledsnad, och du vill nu kasta den sides, emedan ett annat amusemont kansko erbjuder sig ät dig? 70, au är bitter och härd, klagade Ehrenreich. Pu vill ej forstå mig, du vill icke hora det kärlekens skri, som trånger sig fram ur mitt bröst. O, min son, gif väl akt på mina ord! Vand hem igen till din by! llangif ej ditt hjerta åt stadslisvets bedrägliga lycka! Blif ingen köpman, det är en sörsarlig, fasansfull bana, den förer hän ofver afgrunder och bråddjup, och väl dig, om du icke sjunker ned i dem. En köpmans heder är ömtålig och latt sårbar som en flickas heder, den ringaste pust kan grumla den och trycka ett brånnmarke på din panna, hvilket du måste aftvå med ditt eget blod, om du icke vill, att verlden pekar finger ål dig och kallar dig en bedragare, en ärelös banruttör. O, det ordet är en dödsdom, rysligt och förfärligt ljuder det för mina öron. Lätom oss återvända hem! Jag kan icke mera höra detta ord! Jag kan icke! (Foris.) ——Dp — —aAL— — — A Fintart