Helsingborgs-Posten – 16 maj 1863, sida 3

den, utan lemnat silt kontor, för att med sin adopterade son göra en lilen spatsersart. Edvard hade, visserligen forvånad öfyer denna ovanliga åstundan hos sin fader, antagit hans srelag och de hade begge farit ut i parken i sill eleganta ekipage. Vierr Ehrenreich befallte husken att kroka in på de ensligaste vägarna i densamma, och då Edvard förvänad och frågande såg på honom, sade han med ett ganska tvunget leende: )Jag år svarlsjuk på verlden, Edvard. Om vi fara fram derborta, der den eleganta verlden böljar upp och ned, ser du och sanker endast på denna, och jag önskade, att du i dag en gång endast måtle vara ensam med mig.? De foro vidare. khrenreich lutade sig allvarsam och tigande tillbaka mot dynorna, och stirrade upp mot den klara, molnfria himmelen. Det var, som sagdt, en herrlig sommardag. Träden susade sakta, rörda af svalkande vindar, här och der förnam man den qviltrande eller ljust lockande sången af en fågel, sedan herrskade änyo en djup högtidlig tystnad, som endast genom vapnens rullande blef afbruten. Edvard gaf icke akt på allt detta. Han fann denna spatserfärd oandligt tråkig och enformig, och var forstämd i anledning af den gamle herr Ehrenreichs underliga lynne. Så sutto de begge länge tigande bredvid hvarandra, och Edvard såg allsicke, att hans faders ansigte var ganska blekt, och att dess ögon, skymda af tårar, riktades på honom med ett oandligt vemodigt och smartsamt uttryck. ylluru skön och fredlig är icke naturen i sade denne, i det han djupt andades ut. Huru dåraktiga aro icke menniskorna, då de losslita sig från henne samt söka sin välfärd och sin lycka annorstädes! O, Edvard, mitt hjerta gör mig förebråelser, för det jag ryckt dig från ditt så fredliga, stilla öde, for det jag kastat dig ut i den kalla, kärlekslösa verlden! Jag finner ej denna verld kall och kärlekslös?, sade Edvard skrattande. Jag finner den förtrollande skön och ålsklig, och du skall icke göra dig några förebråelser, för det du öppnat den för mig.? Och likväl var det ett missdåd, Edvard ett missdåd, som jag djupt ångrar, och hvarföre jag på mina knän måste böufalla om din sorlätelse! 0, min son, gör åter godt igen, hvad jag här gjort illa! Vänd åter hem till dina föräldrar, hem till naturen! Lägg dig fast intill hennes bröst och låt invagga dig i sömn af hennes ljufva och heliga sånger, på det din själ må bli ren från synd och vanära. O, Edvard, aldrig har jag så mycket som i dag insett nulliteten och erbarmligheten af all denna yttre glans och rikedom, aldrig har jag så djupt känt, hur fattig och eländig man kan vara midtibland lyxen och guldet! De rike hafva inga vänher, enhvar afundas dem, enhvar hatar dem, det han ger sig utseende af att älska dem. Vi äro omgifna af hycklare och smickrare, vilka så länge upprepa för oss den äckl ga ögnen om sin kärlek och tillgifvenhet, att i ändtligen tro derpå. Men sedan, när den lag kommer, då de kunde ådagalägga sin cårlek, då visa de oss en soraklande och — — ———— — ——— —