Helsingborgs-Posten – 16 maj 1863, sida 2

——p — — Ni, min herre, Har alltjå köpt Böhme rs diamanter? — Va, fire, jwarade herr de Rohan. — Hwad har ni giort med fmydet? — Sire, jag trodde, att det ifrågawarande smycket öfwerlemnats ät drottningen. — Hwem har lemnat er detta uppdrag? — Grefwinnan de la Motte-Valois, hwilken gaf mig en skrifwelje frän drottningen, som lät mig hoppas på återwinnandet af hennes ma :18 nåd. Drottningen afbröt herr de Rohan i en häftig ton: . — Herre, huru skulle ni kunna tro, att jag, att jag, som under 8 års tid ide bewärdigat er med ett enda ord, ffulle gifwa er ett förtroende af sådan beskaffenhet och deruti inblanda en för mig få afstywärd qwinna, fom fru de la Motte. — Jag inser uu alltför wål, fade kardinalen, att jag på ett förfärligt sätt blifwit bedragen; men den innerliga åstundan att tjena ers maj:f har gjort mig blind. Huru det än må wara, fall jag betala halsbandet. Förlåt mig, fire, jag är ett offer för gemena ränker och är förtwiflad deröfwer. Härefter framtog han ur plånboken några bref som han trott wara frän drottningen och framlade dem för majestäterna. Konungen genomögnade papperen och sade edan: — Det är icke drottningens handstil. Huru, herr de Nohan, ni, en ättling af ett gammalt furstligt hus och Frankrikes stor-almonesier skulle kunna tro, att drottningen tecknar: Marie Antoinette de France. Jag tror knapt att någon, utom er, ide wet, att drottningen alltid endast tecknar, wid underslrifter, fitt dopnamn.