alskar dig for högt, for heligt, för andakligt, för att kunna falskt förstä de ord, du sorr talade. Nej, aldrig vill jag tro, att min alskade ville erbjuda mig ett lif af skam och smålek. af synd och vanära. Nej, min Alfred, du har icke sagt det, icke velat det. Du kunde icke i dina tankar så djupt krävka din Rustica, för att fordra, att hon for dig skulle offra sig ål vanaran! O, banna mig, for det jag blott ett ögonblick kunde tro det! Låt nu denna hemlighet taga slut, låtom oss oppel, liksom vi för Gud tillstå vår karlek, också for menniskor, också for våra foräldrar bekanna den. Eller hurn?? frågade hon, då Alfred teg. Har du verkligen icke mod dertill? Blyges du for din älskade, som endast är en bonddotter? Påminner du dig gent emot mig, att du är baron Alfred von Sanden? Tanker du, att den stackars Ruslica val år god nogatt vara din alskarinna, men att hon aldrig någonsin kunde vara din akta maka? 0. Alfied, haf forbarmande med mig! Tala ändtligen! O, det är en lorsarlig smärla. som sammanpressar nilt hjerta! Ilaf forbarmande, min Alfred! Sag ut det afgorande ordet, hvilket antingen skall doda mig eller soda mig på nytt. Ty det svär jag dig vid min harlek, jag soljer dig i nod och dod, men endast, om jag infor Gud och menniskor ar din hustru? Hon teg och betraktade honom i andlos väntan, sorst ännu glad och förhoppurngsfull, sedan, då han dröjde och teg, med ett uttryck af lorsaran och gränslös pina. Så stodo de långe midt emot hvarandra, begge med högt klappando hjertan, begge qvasda al tvilvel och smaårtor. Alfred med nedslagna ögon, Rustica med de fasta, vredvade, smärtfulla blickarna oafvåndt riktade på Adsred. Nu drog Alfred en djup suck. Hans ädlare jag hade tillkämpat sig segern öfver fordom och egoism; han ville ej längre stå så med nedslagna ouon, skamsull och darrande, infor deuna rena, kyska och oskuldsfulla slicksjal. han ville, att hov äfven sramdeles skulle älska, tillbedja och sorguda honom. Hans stolthet kom hans adelsinne till hjelp; han hade så långe slått på della junastuliga hjertas altare och emottagit det rena och hehua offret af hennes dyrkan, han ville icke nu blifva såsom en falsk och bedräglia afgadabild bortstett från derta altare och krissad. Men i det han fattade detta beslut, slet sig en ångestfull, tung suck fram ur hans bröst, och havs lappar darrade mycket, då han sade: Naå väl då, Rustica, jag bjuder verlden och dess sordomar trots. Du skall se, huru djupt och gränslost jag älskar dig. Du vill, att vår karlek ej längre skall sorblifva en hemlighet. Det är god!! Vi skola således bortrycka den heliga slojan från våra hjertan och skrika ut det i verlden, att vi ulska hvarann. Jag skall begära dig af din fader, och hoppas, att han skall samtycka till att gora dig tll min gemål? Han såg icke på henne, då han så talade, ell bittert leende spelade kring hans läppar, och återigen suckade han tungt och djupt. Han såg icke på Ruslica, men hon såg på honom. Hon utstotte ett lätt skrik och tumlade bleknande ned vid ekens stam. Tärar störtade fram ur hennes ögon, hon slog sina begge händer for ansigtet och grat bitterlgl Alfred menade, att det var glädjen, fortjusningen, som afpressade henne dessa tårar; det smickrade honom, det uppbläste den smäningom slocknande elden af hans hdelse på nytt till ljusare läga. Han gick fram till henne och slog sin arm om hennes hals. och målade for henne i vältaliga farger deras framtida lycka, vållusten af en ständig sammanvaro, stadslifvets nöjen. Ty vi skola aftåga till staden, sade han, vi skola der hålla ett lysande hus. Vi skola der äfven sammantraffa med din bror; afven Edvard skall gifta sig, han skall göra ett lysande parti. Den skona grefvinnan Rosamira har samtyckt att bli hans gemak? PLiksom du samtycker att bli den fattiga bondflickans gemal, suckade Rustica med ell sorgset leende, i det hon låt sina hander glida fran sitt ansigte, som nu var färglost och kallt. v-ej, sade hon modosamt, jag älskar landtlifvet.?