—a —ä— O —2—a — AA———— — — medan Han sof, och att hon, då Han hörde att Han war illamående, hade aflägsnat fig utan att wäcka honom. Hustru Pecquet uträttade fammwetsgraunt denna kommission och fände fig djupt rörd öfwer den ömhet fom den föregifne Bcaupre wisade sin stackars nevö. Om aftonen lät den föregifne onkeln hemta åtstilliga lakemedel, oc) då tunnbindarens hustru ade till honom att det mar kanske bäfst att icka efter en läkare, swarade han: — Jag är sjelf läkare, och hwilken annan skulle wål funna egna honom samma ömma onusorg fom jag? ÅÄck, — tillade han med eu djup fud, i det han lyfte fina af tårar futtade ögon mot himmelen, — om det fortfar på detta fött, skall ide hela werldens läkekonst förmå rådda honom, och det blir då en prest man mäste hemta. Han tillade widare, att han hade upptäckt att den unge mannen led af en stamlig sjukdom som han hade dolt för honom och att han i hans fickor hade upptäckt hemliga läkemedel, som utan twifwel hade bidragit att förwärra hans tillstånd; på samma gång wisade han så mänga tecken till sorg och förtwiflan, att makarna Pecquet gingo ned till sig genomträngda af bes undran för denna hedersman, hwars ömma kämslor Hade wäckt deras lifliga deltagande. Dagen derpå förkunnade han för sitt wärdfollk att den unge mannen mådde bättre och att ham bestämdt hoppades att funna bota honom; men wid middagstiden, då Pecquet war iysfels fatt i fin wertsiad, hörde han onkelns röjt ropa på hjelp oh guru han med klagande stämma bad att någon skulle komma upp med en kruka Vipar fy ; Dan skyndade nu hastigt uppför trapporna i fölftap med fin hustru. SE npp