oerfarenhet, för att ännu vara mäktig af en sådan skygghet. Förr hade han älskat Rustica med en vördnadsfull, blyg dyrkan, nu, sedan han kände verlden, och den hade uppväckt honom ur hans oskyldiga, idealiska drommar, nu alskade han henne såsom en skön, huld, älsklig qvinna, hollken ban längtade att besitta. De sutto bredvid hvarandra på der mjuka mossan under de skuggiga träden. Hennes hufvud hvilade på hans skuldra, och liksom i en ljuf domning lyssade hon till hans lidelsesulla ord. Alfred var längesedan mätt och utledsen på oskuldsidyllen af denna karlek, han hade i dag kommit med den fasta vilja, att ändtligen tillvagabringa en förklaring och ett utslag. Han talade med henne om sin lidelse, om skilsmessans bittra smärta. Han svor, att han icke kunde lefva utan henne, att hans tillvarelse var ensam och ödslig, om hon icke vore hos honom, om hon icke samtyckte till, att dela sitt lif med honom och att sammansmälta deras dubbla titlvarelse lill en. Rustica lutade ännu alltjemt sitt hufvud mot hans skuldra och afhor-se honom med andåktigt hjerta, liksom förnam hon sången af en helig hymn. Alfred tryckte henne fastare till sitt hjerta, han belackte hennes ansigte med glodande kyssar och hviskade: lat oss fly, Rustia. Fly ur denna verld, full af sordomar och ogunst och afund, fy for menniskorna, som ej skola unna oss var lycka och hvars hånleende skola forklena den l v0, det måste vara ljult att dö, att nu döl mumlade hon. ?Ja, du har rått, låtom oss fiy från denna verld! Lätom oss do! vIIvem talar om att dö, Rustica? Vi vilja blott fly, bort hårifrån, bort till en stilla, salig dal, der vi äro ensamma med vår lycka och vår kärlek, der vi ej behofsa frukta nägon menniskas öga och skygat gomma oss undan. Lätom oss fly dit, min alskade! Kom, solj mig tillltalien till solskenets, lyckans och karlekens land. Jåtom oss fly! Kom l (Foris.)