Bror. och Syster. En social tidsbild al Louise Mählbach. Öfvers. för N. Uelsingborgsposten. IV. Sucken. (Forts. fr. n:o 49.) God morgon, Clas! sade hon, i det hon gick förbi honom. Han besvarade icke hennes helsning med ord, utan med sina blickar. Han stod och såg lange efter henne, och hans ögon fylldes med tårar. En ros hade fallit ur hennes hår, i det hon gick förbi. Clas tog upp den och kysste den; tårarne, som länge stått i hans ögon, follo ned på rosen, och solen höll afven dem for himmelsdagg, och gjorde flammande diamanter af tårarna, liksom af daggdropparna. vArme Clas, mumlade Rustica, i det hon gick vidare, arme Clas, han älskar mig annu alltjemt, ehuru jag sagt honom, att han måste sorsaka mig, att jag alskar en annan. Ack, det måste vara sorgligt, att älska utan hopp! Det gor mig alltid ondt i hjertat, nar jag ser honom, och det år med mig, som om jag hade begått en stor orättvisa mot honom, och likväl är det ingenting vidare, an att jag icke kan älska honom. Ack, kunde jag det blott, så vore det battre for mig, och föräldrarnes högsta önskan vore uppfylld! IIvarsore kan jag då icke slita denna kärlek ur mitt hjerta? En skugga flog öfver henues sköna ansigle, och glansen i hennes ogon grumlades. Men då hon nu trädde in i skogen, då hon såg honom stå derborta, då han skyndade till henne, då han med hänryckt, öm helsning slöt henne i sina armar, då hade den dystra skuggan vikit bort från kennes ansigte, då var allt glömdt, allt utom honom, som hon alskade, och som hon ändtligen, ester månadslång skilsmessa, nu återsåg. llon hade sedan åtta dagar väntat honom, sedan åtta dagar hade hon hvarje morgon gått till skogen, och alltid förgäfves. Nu ändtligen var han der, nu hvilade hon vid hans hjerta, och drack den ljufva musiken af hans stämma, och berusade sig af hans kärleksord och hans bedyrande. — O, det var en stark, trogen och kysk karlek, som förenade dem båda, en kärlek, som ötverstått all skilsmessa och alla vidrigheter, som icke blifvit krossad af alskarianans låga stånd, icke krossad af älskarens förnäma börd. Hvad bekymrade det dem båda, att han var en baron, och hon en bonddouUer? Deras hjertan hade sunnit och sorstält hvarandra, kärleken frågar icke efter rang och titel. Hvad skulle bli deraf, hur skulle denna kärlek sluta? Det hade de aldrig frågat hvarandra, de hade njulit det närvarande i all dess ljufhet och lycka — hvad bekymrade dem framtiden? Det var en stjerntindrande, gyllne slöja, som för dem dolde densamma — hvarsore skulle de lyfta den? Ruslica hade en helig, audaktig skygghet derför, hon skulle hållit det för ett helgerån, om hon velat förklena denna det närvarandes stora, gudomliga lycka genom en fråga om dess framtid. Hon berattade för Gud, för himlen och stjernorna, för den hviskande nattvinden och blommorna om sin kärlek, hon hade åt sin älskade rest i sill hjerta ett altare, på hvilket hop såsom morgonoffer nedlade sina jungfruliga önskningar och tankar, och hvars kyska prestinna hon var. — Men den unge barunen kände mindre skygghet, mindre helig ängslan för framtiden. Han hade for länge vistats i residenset, hade i dess bullrande och yppiga nojen förlorat formycket af sin ungdomliga