grefvianan Rosamira och geheimerädinnan Kandelberg äro patronessorna, och dermed är också decorum räddadt. Men skynda dig un, son, kläd dig och flyg till den unga comtessen, för alt göra henne din kärleksförklaring. I afton vilja vi vid skummande champagne förkunna din förlofning!? vVare det så, fader! ropade Edvard med glädjestrålande blickar, i det han kallade sin fransyske kammartjenare till toaletten, och befallte sin groom att köra fram med kabrioletten. En sjerdedels timme sednare inträdde han i den unga comtessens rum, hvilken emottog med en väl lyckad rodnad och ett vänligt leende. Hon var i dag ganska skön, ganska god och vekt stämd, och hennes fortjuste unge älskare fann snart mod att tillstå sin kärlek för henne och anhälla om hennes hand. Han låg vid hennes fötter och skildrade för henne i de mest vältaliga, glödande ord sin karlek och bonsoll om hennes genkarlek. Hon afhörde honom med nedslagna ögon, och tank:e dervid på det lysande hotelet, det sköna ekipaget, den rikt galonerade beljeningen, på all den prakt och lyx, som väntade henne, om hon kunde besluta sig till att bli Madame khrenreich-. Hon beslöt sig således. Hon beslöt sig till att antaga Edvards glödande kärleksförklaring och att besvara millionarens kärlek. Då han slutat, sjönk hon rodnande och darrande i hans armar, och tillstod, att hon älskade honom. — Lyckliga brudpar! IV. Sucken. Medan brodren lefde i glans och yppiahet uti residenset, forstoto dagarna för Rustica i enformighet och stillhet. Hon hade emottagit sitt öde med ett gladt, leende lugn, och en djup, helig frid hade från den dagen, på hvilken hon frivilligt för sakade en lysande framtid, gjutit sig öfver hela hennes våsende. Denna dag hade gjort henne mogen och stärkt henne, och af den barnsliga, jollrande unga flickan hade nu blifvit en till handling förmögen, sjelfmedveten, stolt qvinna, som med sin stora allvarliga skönhet imponerade på enhvar, och ingaf till och med sina föräldrar ett slags skygg vördnad. Med aldrig tröttnande ifver, med rastlös verksamhet arbetade Rustica i hus och gård, aldrig hörde man från henne en klagan, ett missnojdt ord, aldrig var hennes rena panna omtöcknadt af ett moln eller glansen af hennes öga grumlad. Hon gladde sig åt hvarje solstråle och hvarje blomma, hon förstod den så ljufva, så heliga, så milda stämman i naturen, och dess till utseendet så stilla och monotona lif var för henne fullt af poesi och skönhet. Dessutom såg hon sina foräldrar lyckliga och nöjda, såg deras verksamhet lyckas och bära frukt, hade den ljufva och belönande känslan af redligt uppsyllda pligter; och om likväl suckar stundom häfde hennes bröst, och ett fuktigt skimmer sordunklade hennes ögon, så hade dock ingen smärta skulden derför, utan blott en ljut, stilla sörborgad lycka. En lycka, som på en gång uppfyllde hennes hjerta med sortjusning och qval, och hvilken ingen utom Gud fick ana och veta. (Forts. ) Hwarjebauda, —— —— g —— — — ———— —