åkla man af (vå och tjugo år! Det är nytt, det ar pikant! Jag fruktar bara, att fäderna skola vagra mig sina dottrar, icke för brist på penningar, utan for brist på är? Delt år ett fel, min son, som man med hvar dag alltmer kurerar, ech på hvilket den skona grefvinnan Rosamira sjelf icke skall laga någon anstol. Ack, du rodnar! Jag har alltså gissat rått. Du älskar ärefvinnan! Nå ja då, jag älskar henne. flon ar ung, skön, snillrik —9 Men utfattig?, afbröt honom hans fader, Pså fattig, alt hon måste lefva uf sin fars generalpension. och hvarje fornam friare bli lillbakaskrämd af den tanken, att nadgas äkta icke blott dottren, utan hela familjen! Du år modigare, än alla ansra l-: Ah, sanniagen all såga, tänkte jag icke på gistermål! Det har aldriu fallit mig i sinnet, all den sköna grefvedoftren kunde nedlata sig att gilla sig med miv.? (Forts.) — — — —