esultat att Syerige Tan ch bör tga initiotts et till ett ansallsförbund mot Arslund. Dervid förefaller mål ett litet soreng i otontegåne on, nen i få wigtiga full torde författaren me:a att man ide bör fufta fia wid smasater. Han tasar om en kulibogarepelitik, och bwar ch en wet och betlagar att en sadan finnes. len det finnes älven naget fom sallas er fanns tösmepolitif, bwillen ofta föres I ledband uten Vmenhy arepol-tik. De äro li a för fastlisa jem ten sörsta, och hafwa ben clägenbeten ett vard ångt mera förliga Men da författaren tiliater fig sösutsaga att S werige ssulle wilja syela ölen af schatälen, fom smuger fia efter lejonet för att dela deR böte, innedar detta en i bögsta grad fårande ferelämpring met Sycriges 10gee iing och folf, hwilten sörsattar en aldvig genom några um satter efer fönrtlarirgar siall lyckas ale iwa sia. Den stamplar arten af hans ffuifthtole leri och det fö troende det förftjenar. Lå grefwe Cavoms lysande efterdäme GOCrdz kas, ma det warna tillåtet fraga: hwiliet ute (4nts.t cf eller jörtrec lider w.l mät fadcanessand? firo wi beredde att göra de oerhörda nppoji ringar ech att asamia oss den cerhörda ftates slnid, fom Åtalien för fin fnihet gladt nedlagt fom offer på faderucelandcets altare? Hade mej we Cdveur för andras intressen tuetsat dessa faror, ajort dessa uppoffringar? Hade han för tem ädragit fig den hjevtsratarde sorg att till en främmande malt aftrada sin agen fatvrnes bygd; den orevins fom mar det Saroyissa bra sets wagga och varifrån det hemtat sitt namn och sina ärorilaste minnen på werldehistrricns blad? Wi tro det ide, och wädja t: vagt i dets ta, likasom i öfriga Här widrörda afjcenden, till det olimånna förnustets domislut. Man bör halla författaren i Dagl. Hlchurz da rätning för att ban utminstone öpsget förta: rar, att bans ajsigt ide är att beda-a någen med söresregumg om, att intet annat än ord stulle tarfwas. Ållmänteten wet saledes att här ej mera är fråga om en diplematisk lunmwos fan; den met att det är fuga om hig. Wi hafwa aldrig, från första ögonblickct. twif at på; men kanste man gjort slokare uti att ickc så genas: fram ycka med det grofwa artilleriet. Det kan afskråga mången, fon ej genomssädat andemeningen med de wackra orden: cj of fa bet, ty detta lyte tiller kanna wi ingen swensti: men af fans, beslinning och ilor cstevtanka, caens starer bwillka litaledes lyckligen hos det fwensta folfet i rilt matt finnas tillgängliza, och fem säga det att det är till farans stund fom fraftz yttringarne böra sparas, samt att lelen med ord, der ej mältiga interessen förefinnas, kan blifwa lika blodig fom dyr. Ett wädjande till det allmänna wettet har syrts oss påkalladt, och wi hoppas att det ej stett förgäfwes. i