dera? Han måste med sin engelska guvernör behandla det handelsidkande stora folkets språk, med sin franska kammartjenare tala det så kallade finaste och mest bildade folkets språk, säkla med sin fåktmästare, dansa med sin danslärare, se sig något litet om i konstens och poesiens rike med den lärde professorn i litteratur, sjunga med de mest berömda italienska sånglärare! — Visserligen var och förblef hans vetande endast ett osammanhängande plockgods, visserligen uppnädde han ingen högre bildning, än en från någon förnäm pension utgången ung dam, nog var hela hans uppfostran ytlig och skenfager, men den var dock fullt tillräcklig sar att göra Edvard till en af de forsta lejonen i residenset. Han var den bästa dansören, den qvickaste konversatören, han hade i dnell besegrat en berömd faktare, han kände och kunde göra de allrasotaste verser, han hade läst alla moderna auktorer och visste all med den största säkerhet och ofelbarhet fälla sina domar öfver konst och litteratur. Om dessa i sjelfva verket stundom tycktes oförsynta och ytliga, så förlät man honom det gerna, ty Edvard var icke ollenast skön, ung och älskvärd, han var dessutom rik, och öfver hans fel och brister lade den i sådana fall alltid mycket skonsamma och öfverseende verlden den guldskimrande slöjan af hans förmögenhet. (Forts.