Herr Sonen. Edvard firade i dag sin tjugoandra födelsedag, och den skalle begås med synnorlig hogtidlighet, ty hans adoptive fader hade uppnått sin högsta önskan, Edvard var af landsfursten forklarad myndig, han hade dessutom med stor framgång observerat sina studier, och hans lärare gåfvo honom de mest lysande intyg om skicklighet och vetande, Med jernhärd fit hade Edvard arbetat och studerat, och, alltid fast och vaflåtligt sträfvande till sitt mål, hade han med gladt och orubbligt mod rastlöst gått framåt på sin bana. Och nu var detta mål uppnådt. Tre år bade varit tillräckliga, sor att af den skygga, tafatta, olarda bondsonen göra en sjelsmedveten, ledig, bildad rikedoms son, hvilken, omgifven af glans och lyx, knappt mera tänkte på den tid, då han under missbelåtenhet och ledsnad lefde på sin fars bondgård och tänkte på staden liksom på sina onskningars Eldorado, och för hvilken den rike farbrodren i residenset var en lysande trollkarl, som h Il lyckans ymnighetshorn i sina händer. Hvad bekymrade han sig mer om det förflutna? Hvad frågade han mer efter dessa gamla föräldrar, denna lilla syster, hvilka han icke mer kände, hvilka han forsakat, för hvilka han icke mer var en son, en broder, emedan han blifvit den rike bankireu Ehrenreichs son? Det är sant, hans gamla föräldrar skrefvo ännu stundom till honom och sände honom underligt formade, på tjockt, groft papper skrifna bref, hvilkas underliga, stora skriftdrag kommo honom att föraktligt le och betäckte hans kinder med rodnad af blygsel. Rustica skref också stundom till honom, men dessa bref, i hvilka alltid talades blott om deras stilla landtlif, om deras hus och trädgård och åkerfält, utledsnade honom, och han lade dem obesvarade åsido. Och huru skulle han också fått tid att besvara dem? Han, som alltid var öfverhopad af arbete, som hela dagen var belägrad af sina lärare, hvilka skulle förvandla bondsonen till en clegant ung stadsbo? Hvad hade hau icke allt att dertill lära och stu