Vv den af den ståtliga flickan lifligt uppenbarade sig för den unge, mognade mannen. Charles Henri Sanson få godt fom slukade adbeins ord och darrade af ångest, hvarje ögonblick, att han stulle funna förråda fir hemlighet, men ett inre moget öfwerwägande bevarade honom för denna öfwerilning. För fröken Lancon ansåg han sig sorgfälligt böra dölja sitt förnamn, att hon ej skulle lära känna hans familj. Skarprättaren i Paric be höfde alltför wäl bewara sitt incognito. Charles Henri Sanson fortfor således att wara chevalier de Longval, en ung adelsman, med fördelaktigt yttre, hwilken utan fara att blifwa upptäckt på samma gång kunde wara onkelns och niecens män, ty han wisste alltför wäl att abben och den sköna Jeanne nn icke träffade tillsammans. Att aldrig få litet lyfta på denna myjtiska slöja, skulle warit att profanera hela hemligheten, och det wågade Charles Henri Sanson icke, ty förtrollningen af hans förbindelse med den unga flickan utgjorde hans lifs hela lycka. Jeanne war ide allenast wacker såsom en dit tares herrligaste drömbild, hon hade äfven nå got oförklarligt i sitt wäsende, en hänförande, alltid ungdomlig frisk skalkaktighet, hwilken till och med icke i hennes sista stund öfwergaf henne. Detta war anledningen till Hennes sednare ers öfringar. Jag wågar icke här framställa den midtbderyttade qwinnans biografi; må det sagda wara nog. Jag will icke följa henne till Gourdans förföriska hus, icke heller i de intriger hon hade med Nicolas Maton, med fefreteraren hos marinofficeraren hos Duval, med den wackre frisör Lanet, hwilten hon troligen uppriktigast älskade, icke heller till förpaktare Lagardes enka,