Helsingborgs-Posten – 18 april 1863, sida 2

Jfrån den dagen säg Charles Henri Sanson Jcanne Beanbernier mycket ofta. Wäl förmäldes rykteswis, att min farfar, som ofta besökte den unga flickan, emottog af henne gunstbewis; men mig är endait tillåtet säga hwad jag werkligen met och min farfar Har alltid färletsfullt och med största aktning talat om denna fin ungdomswänninna, hwilken sedermera blef grefwinnan Duburry. Han förnes fade ide att han älskat denna owanliga skönhet med den hästigaste passion, och det låter ur: jäfta fig, när mon betänker, att den sedermera säkert ide med fin fulla ungdomliga förtroll: ning begåfwade qwinnan war i ftånd att till: winna fig en blaserad konungs tycke; men min farfar låt aldrig någon ana att hans färlet blef befwarad. Jag will häröfwer ej widare yttra mig. Twänne gånger lät man under grefwinnans olifa lefnudsförhållanden mix farfar uppträda såsom en deus ex machina, för att hålla till Jcanne i orakelton ett tal, att om hon såg Honom ännu en tredje gång sknlle detta sle, då hon skulle framträda inför Guds tron. Detta tredje möte egde också werkligen rum, då den olyckliga stod på schavotten. Jag anser mig böra omnämna denua pröfningsstund, fom mar min framfader förbehållen. 3 följd af en besynuerlig ödets skickelse blef Ludvig XV:s favorit framställd såsom den der warit skulden till franska monarkiens undergång. Madame Beauberniers lättsinnighet förhindrade henne ide att wara stolt öfwer en jemförelse med hjeltinnan Jeanne Arc; fastän hennes lefnad och martyrdomen icke kunde skänka henne en rang bland de heliga, få under lät hon ide, att ofta anropa hennes namn och att betjena fig af denna såsom af ett ffyddshelgon.