Helsingborgs-Posten – 18 april 1863, sida 2

— Min fröken, fade han, jag försäkrar er, att ingen fan mera högalta abb Gomart än jag; men under den forta tid jag tillbragt i er kammare, har mitt finne blifwit få förwirradt, att jag ej mera met hwad jag säger. Jag hade stor lust, att ffratta och gråta på samma gång. Jag är få lycklig öfwer att fe er få ung, få glad och skön; men då jag tänker på allt hwad er wärdige onkel sagt mig blir jag sorgbunden. — Jag är mydet tack slyldig för detta ert twåfalldiga deltagande, swarade den unga flickan temligen spotstt; men mår bekantskap är ännu så kort, och dessutom kan jag icke erinra mig att min onkel någonsin nämnt att han stått i något förbållande till någon familj med det namnet, hwarmed ni låtit presentera er. Af denna anledning får ni tillåta mig att afbryta detta allra älskligaste samtal och uppskjuta det till ett lägligare tillfälle. — Ad, fröken Langon, behandla mig ide få strängt! bad min farfar med ett uttryck af djup smärta. Utan twifwel förefaller ev mitt uppträdande något löjligt, men det härledde sig fran den djupaste aktning och tillgifwenhet sör er onkel och en oförklarlig känsla, hwilken jag erfar för er sedan jag fått fe er. Stöt mig ide tillbaka! Hwem met, om ide en dag ni fan hafwa nytta af min tillgifwenhet? — Ah, det är då allt för komiskt! fade Ieende den unga flickan. Den, fom ansågs wara min onkels spion, will endast lyda mig. Troligen hade Charles Henri Sansons be: hagliga yttre och hjertliga wäsende intagit Jeanne, som ide war känslolös; Hon förhöll fig ej få som hon i början låtit förstå, utan tillät den stackars unge mannen, fom på ett få owanligt sätt gjort fitt första inträde, att åter fomma och upptog houom till fin trogne wän.