unga f ickan, isynnerhet då han talade om abbe Gomarts ömma kärlet, synts helt lugn; men då det kommit till slutet af predikan ljöd plötss ligt ett gladt skratt, hwilket sälerligen någon gång förut ljudat för en misslyckad botpredikants öron, och Jeanne wände sig om till uppasfers skan, hwilfen stod bakom en halföppen tapetdörr, sägande: — Owillet dumhufwud till pojte den är! (Forts.) — —