nockså vore det bäst alt icke säga henne, att hon för alltid skall följa med oss, anmärkte baronessan. J goren blott asskedet derigenom svårare för eder och för henne. Låtom oss alltså säga, alt hon bara på nåora veckor reser med oss på ett besök. Sedan blifva af veckorna månader, af månaderna år.? nvare det så! sade Peter. Men sc, Martha, der kommer Rustica! Gå in i huset på det hon icke må se, att du har gråtit ! Den gamla Martha skyndade suckande in i huset, för att bedja och gråta, medan Rustica, lält och frisk som en gazell, retande och skön som en ros, kom att kyssa baronessans hand oeh sedan omfamna sin far. vi talade nyss om dig, Rustiea, sade baronessan. ÅJag kom för att utbedja mig dig af dina föräldrar, på det du på några veckor må åtfölja oss till staden. Vill du ? vom jag vill?? jublade Rnslica, och det flög liksom ett solsken öfver hennes rosiga ansigte. 0, ni vet val, att det är min varmaste önskan alt en gäng få se residenset med dess palatser, dess konstskatter och dess teatrar! häll dig då beredd, sade baronessaa, i det hon steg upp. Inom tre dagar resa vi, vi skole fara har förbi, för att ashemta dig och din packning. Aldrig hade Rustica varit så glad och lycksom denna dag. Hennes sång drillade som en lärkas jubel upp mot himmelen, och kom dock hennes faders hjerta att darra af smärta, samt fyllde hennes moders ögon med heta tårar, hvilka hon nedsvaljde såsom ett gift, hvaraf hon skulle dö. Rustica såg det ej. Ilennes hjerta var så fullt af glädje, hon såg endast dessa sramlidens glänsande, lockande och präktiga bilder, som tågade förbi hennes själ samt med förtrollande glans lockade henne och vinkade henne till sig. Hon tänkte endast på de tyra veckor af fröjd, som förestodo henue, ingenting vidare. Hur långsamt, hur trögt fra:nsläpade sis; icke dessa tre dagar, huru uttanjde sig icke hvarje timme till en liten evighet, menade Rustica. Och likväl tycktes det för hennes stackars föräldrar, såsom hade de fått vingar, såsom rusade de forbi som en stormvind, dessa sista tre dagarna, under hvilka de ännu kunde se, ännu känna bredvid sig, ännu hålla och smeka sill barn. — De voro förbi. Den sista natten var kommen, och tidigt nästa dag skulle baronessan komma. Rustica hade redan gått upp på sin kammare. Hon ville försöka att bortslumra de sista timmarna af väntan och otålighet. Men otåligheten tillät henne ej att sofva, månen sken så klär i hennes kammare och på bennes säng, nattvinden susade så behagligt i den stora linden, hvars grenar berörde och smekte hennes kammarfönsler. Ilon sprang upp från sängen och öppnade fönstret och inandades i långa drag den vederqvickande luften. Då hörde hon nedanföre sina foräldrars röster, då hörde hon undertryckt klagan och grät och ord af smärta och sorlvislan. : (Foris.) — — —— —— Hwarjehanda 2.... : fo dant Niue fils