(FOTIS. IT. D:0 41.) Peter for med handen öfver ögonen och suckade djupt. Jag tanker derpå?, sade han sedan med fast stämma, men jag tlänker också, alt Gud lagt oss denna prösning uppå, på det vi skola visa, alt vi förtjente att hafva barn. Foraldrarne äro till, för att försaka, och den Gud gifver barn, den gilver han dem icke, på det han må behålla dem, utan på det han måtte uppfostra dem för verlden och för himmelen. Barnen höra aldrig föräldrurne till, och så snart de kunna tänka, sträfva de att göra sig fria från sina soräldrar. Men foraldrarne höra barnen till, och hvarthän barnen också gå, toljer dem fvoräldrarnes hjerta alltid åt, och deras tankar draga med dem öfver; berg och dal, i det vida fjerran. Och så, Martha, om Ruslica icke mera är hos oss, skola dock vi vara hos henne, och om vi icke kunna tala mea henne, skola vi dock med Guds hjelp tala om henne! vÅck, ni är en ädel och bra man! sade baronessan djupt rörd. ?Ni bringar eder dotter elt stort offer. Gud skall gifva, att det måtte bära goda frukter! Gifve det Gud! sade Peter bedrölvad. yMen låtom oss nu icke mera göra hvarandra veka om hjertat. Torka dina ögon, Martha, och var glad, ty om Ruslica ser, att vi äro ledsna, så är hon i stånd att vilja slanna qvar hos oss! Och likväl vet jag, att det är hennes varmaste önskan alt resa, och att hon ryser för den ensamma, tråkiga vintern. Det har hon förrådt för mig i sitt hjertas oförbehållsamhet. Men likväl vore hon i stånd till att bringa oss det offret och stanna qvar hos oss, om hon såge oss gråta, ty hennes hjerta är ädelt, och hon älskar gina gamla föräldrar.?