för beredandet af den allmänna säkerheten är delad emellan få många tusende menniskor, att hwar och en endast fan Hafa en ringa del i densamma, under det jag ensam har att be wara det allmänna lugnet och, utan att föga för mycket, befästar jag ensam i mitt guvernes mang mera detia lugn än hundratusen andra personer i staten. Min motparts advokat har, då Han ide fan finna något föraktligt i utöfwandet af mitt yrke, framhållit det owärdiga hos en och annan vers fon fom det warit anförtrodt. Han har sagt att personer fom förtjent döden och blifwit dömda att afråttas, hafwa dermed föpt fitt Lif att de emottagit denna offentliga, afskywärda befattning fom ingen welat åtaga fig. Detta har wäl då och då händt, man mäjte medgifwa det, och man fan ej annat än beklaga den förblindelse som röjer fig härnti. Många goda une derja are, hwilka hade kunnat gagna samhället i utöfningen af detta wigtiga Yrke, hafwa, förblindade ar fördomar, afhållit fig och derigenom gjort att det måste öfwerlemnas åt owärdiga. Men hwad bewisar allt detta? Likasom ett lysande embete ide förlånar någon synnerlig förtjenst åt en narr som bekläder det, så kan ide heller owärdigheten hos den enskilte förnes dra hans yrke. Om jag hade inträdt i min tjenst på samma wäg, skulle jag medgifwa att resonnemanget kunnat wara bindande Jör mig, men så förhåller det sig icke. Jag har den äran, att wara den sjette i min familj, som eger detta yrle från far till son, om man derwid såsom man borde fästat ärftligt adelsskap, skulle jag funna göra anfpråk på lika god börd som marquisinnan. Det tyckes komma er att Ice, då jag gör anspråk på det ärftliga adelstapet; men jag inser