Martha grät icke mer öfver sin son, utan hon gladde sig osver att veta, alt han var lycklig och nöjd. Hon var stolt deröfver, om folket i byn frågade henne, huru hennes herr son befann sig i residenset, hans lycka imporerade på henne, och ofta nog kunde det hända henne, att hva, då hon talade om Edvard, sjelf med blygsam vördnad kallade honom min herr son. Äfven den gamle Peter hade småningom vänjt sig vid den tanken, att hans son blifvit en ung herre, som egde ekipager, ridhastar och betjenter, och hans lott i alla händelser vore vida afundsvårdare, än en stackars obemärkt bondes i dess ensliga by. roch andä, sade den gamle Peter leende, ändå ville Jag icke byta med min herr son, ty Gud bor icke i staden, utan på landet, och i sina stora hus och städer veta de ingenting om Guds kära, heliga verld, den vi härute kunna så riktigt njuta med frisk luft och falla sinnen. Derinne i sina städer, der hata och fortala menviskorna hvarandra, der är ett evigt slangande om ära och anseende, och den som har en bandstump i knapphålet, den tror sig vara högre, ån en som icke har det, och den som kan sätta en rätt lång titel framför sitt namn, den är en bättre och adlare man, än hedersmannen i rätt och slätt. Men vi på landet, vi hafva frid utom och inom oss, och om Gud låter solen skiua, fåglarna sjunga och blommorna blomstra, så hafva vi den skönaste koncert och mest lysande hogtidssal på våra angar. v Men det kan hvart ögonblick komma en regnskur och jaga oss bort från vår lustiga danssal, sade Ruslica leendo, medan det förnäma folket i sina lysande salar ingenting marker deraf, utan gladt fortsätter sin dans.? ville du väl också en gång vara i en sådan sal, och liksom din bror njuta stadslifvets frojder? frågade hennes fader. Hvarfor inte?? sade Rustica. pet måste vara ratt skönt i staden. Unga baron Alfred berättar mig alla dagar derom. Så, gör han det?? sade henaes far tanksull. Har jag icke hört, att baronessan ämpar resa till residenset med den unga herrn och sroken tillika 2? Ja väl, mia far, och hela vintern ämna de stanna qvar der. O, det kommer att bli en rätt tråkig och ödslig vinter för mig, ty älven guvernanten reser med. Så upphör all min glädje. Jag skall färlora icke allenast fröken, min dyra våninna, utan äfven tillfallet att få lära något. Och jag kommer också ej att ha några bocker, — det kommer att bli en rätt tråkig vinter! Och den unga flickan suckade och vände sig långsamt bort, for all gå ned på ängen och se efter linneväsnaderna, som man der utbredt till blekning. Fadren blickade ef:er henne med ett mulet leende. Ack, hon kommer att få en tråkig vinter!? suckade han. yDben unga fågeln är också flygfärdig, och nåstet blir honom för trångt, och han längtar ut i den stora vida verlden. Ålven kustica skulle vilja lemna oss och begifva sig till stadev! Hennes brors exempel har sorsort henne. Ja, ja, barnen hafva aldrig hjerta för sina foråldrar. Den gode Guden gifver en barn, ——— U i —— —— 1Ä—— —————— —— ä—pqTq—