Helsingborgs-Posten – 4 april 1863, sida 2

trängde denna ofantliga granitmassa för att uppwäcka publikens medlidande. Ryktet om den owärdiga behandling man lätit Lally wederfaras hade blifwit bekant ibland folket och wäckt mycket missnöje. Medlidandet hade na efterträdt ondskan; man hade bliswit för mycket rörd öfwer denne gubbes, denne be: römde mans flutliga öde, för att numerxa funna tänka på följderna af hans felsteg. Å andra sidan frultade man, att hans Häftiga pasfioues rade ord skulle kunna uppreta folkhopen och befallte derföre att wid afrättningen skulle en kafle läggas i munnen på honom. J brådskan hade man för att fullgöra domarens befallning, utan att afbida skarprättarens ankomst, befallt en af knektarne att binda der linquenten od) man hade lagt en munkafle af jern i hans mun som räckte ut öfwer läpparne. Just fom denna wåldsgerning försiggått ins trädde skarprättarne, far och son, i den dömdes cell. Jean Baptiste blef häftigt rörd, Charles Henri, fom under gubbens wandring hållit honom under armen, kände hans hand darra. J Lallys cell syntes spår efter striden. Bors det war omkullwräkt, papperen omkringströdda på golfwet, stolarna woro sönderbrutna, sängen i oordning. Lally låg utsträckt framsör denna säng; hans sönderrifna skjorta blottade de fårade kroppsdelarne, blod flöt ur twå djupa får fom han erhållit öfwer näsan och i munnen. Ett stönande, fom mera liknade en hotelse än ett qwidande af smärta, hördes, trots kaflen, från hans hals, och då och då skakade han sitt långa hwita hår, såsom lejonet i wrede skakar manen innan det störtar sig öfwer sina fiender. Alla, som befunno sig inne i rummet, stodo under inflytande af den scen, hwartill de nyss warit wittnen; somliga darrande och upprörda,