nens skuldra. )Yreden har vikit bort från mill hjerta. Jag förlåter dig det bekymmer, du bereder oss, ty jag hänner, att jag dock alltid förblifver din far. Gå ut i verlden och blif förnäm och rik och, om du kan, äfven lycklig! Gå! Kom!? hviskade Ehrenreich. Kom! Och han drog Edvard hän till vagnen. Betjesten öppnade vagusdorren. De stego upp. Kör! besallle köpmannen, i det han med våld tryckte sonen ned i sitsen, som ån en gång ville luta sig ut och ropa till sina föräldrar ett lefväl. Vagnen rullade bort, och under linden sutto de stackars föräldrarna med sin dotter och gräto bitterligt. (Forts.) CRNAATTRTAN — Q F