4ä44 112 ES Vesa MER —1424 5 Maos bonde, som du är; jag vill lara någonting riktigt och bli en lärd man! VYe, ve öfver honom! Han föraktar sin far! Han skäms för sin börd! ropade Martha, vridande händerna. Frestaren har trädt fram till honom och forfort honom. Ilan är förlorad! mumlade Peter. PMin bror, min bror!? bönföll Rustica. Kom till vår far. Gå ej ifrån oss! Betänk, huru lyckliga vi voro i vårt enkla, stilla lif. Skjut icke den lyckan ifrån dig! Låt oss förblifva tillsammans! Jag har aldrig varit lycklig, aldrig tillfreds!? ropade Edvard straft. Jag har förbannat min fattigdom ooh sväljt mina tårar, raseriets tårar, som jag grat öfver min elandiga, låga, vid simpelt arbete ljettrade börd!? Hor honom icke, min Gud! sade Martha sammanknåppande hånderna och bedjande for sonen, hvars grymma ord sånderslitit hennes hjerta. Du hör, hvad han säger! ropade nu köpmannen triumferande. Han vill icke bli någon saltig bonde, utan en rik köpman, som jag är. Ilan vill bli min son samt arsva mina rikedomar och min firma! Han vill ersälta mig den son, jag har förlorat. Ilan fikar ej elter den eländiga idyllen af ert i arbete intvungna, jemmerliga lif. Ian besitter ärelystnad, stolthet och beslutsamhet. Hans hjerta håller honom ej qvar hos er. Låt honom dersoro gå! PJa, han må ga, sade Peter allvarligt och kallt. Jag håller honom ej tillbaka! PMan, du vill skänka bort min son?? skrek Martha. ?Du vill slita vårt barn från vårt hjerta, vårt barn, som Gud sjelf gifvit oss? Nej, nej, jag släpper honom icke! Ingen skall fråntaga mig min son! Som en retad lejoninna sprang hon upp och ville störta fram till sin son, till sin kärleks, sina smärtors, sina sorgers, sina srojders barn. Hennes man höll henne tillbaka. Ser du då inte, att vi ej mera ha någon son 2 srågade han med detta stilla lugn, som en stor, förkrossande smärta stundom förlänar. ?Se på honam, Martha. Det år inte mera vårt barn! Hoögmodets djefvul har fått makt ofver honom, och förändrat hans auletsdrag, och sugit ut karleken ur hans hjerta! Det är inte mera vår son. Det är rikedomens och den lysande firman Fredrik Ehrenreichs son!? Säg, att du gör det! ropade Edvard, då den gamle, kimpande med sina smärtor, icke genast svarade. 7Gå in på att göra mig lycklig, min far!? Och nu skyndade han till sin fader, för alt fatta hans händer, för att sluta sig till hans bröst och kyssa hans kinder. Den gamle skakade sorgset på hufvudet. Då jag förut kallade dig, då kom du inte! sade han. Det är inte sonen, som kysser fadren, utan du gör det såsom hunden, som smeker sin herre, på det han må lossa honom från kedjan. Gå, du år fri! Jag sliter sönder kedjan, som sjetirar barnet vid sadren. Gå, och sök dig en annan far! Han har redan funnit honom! ropade hans bror triumferande. Jag tackar dig, min bror! Jag vill göra din son lycklig, det är min bästa tacksägelse.? Gör det!? sade den gamle, i det han satte sig ned på bänken bredvid sin hustru. ?Gör det, men tag honom genast med dig, din son. Stig genast i vagnen, Edvard, och res bort med din nye fader! Det är din gamle faders sista befallning. yIyd honom! sade Ehrenreich. Edvard, min son! kom ännn en gäng till milt hjerta! Låt oss taga afsked! ropade nu Martha, i det hon vände sitt af tårar badade ansigte mot sin son. Och Edvard skyndade hän till henne. Sonens hjerta talade ändtligen inom honom. Han ville kasta sig i sin mors armar, men hans far visade honom med starka armar tillbaka. Gå härifrån!? sade han. Hvad hjelper det alt gråta öfver den, som är död? Martha, du har inte mer någon son, men du har en dotter!? Min mor! Min dyra mor! ropade Ruslica, tryckande sin moder fast till sitt hjerta.