Bror och Syster. En social tidsbild af Louise Mählbach. Ösvers. för N. Helsingborgsposten. I En Bondfamilj. (Forts. fr. f. n:o.) vMin son!? ropade Peter och Martha på en gång, och daras blickar riktades med en aningssull förskräckelse på Edvard, som icke sag på dem, utan endast med glad, andlos sorvaning stirrade på sin farbror. vJa, er son ville jag se, upprepade köpmannen högtidligt. Detär i dag hans adertonde sodelsedag. Jag bringar honom denna gäng sjelf den gåfva, som jag har bestamdt for honom, men det ankommer på dig, min bror, om han får emottaga den. päjvad bringar du honom? frågade den gamle, och han fattade ängestsullt sin sons hand, för att draga honom närmare intill sig. Men Edvard sköt undan hans hand och närmade sig åter sin farbror. Jag bringar honom en lycklig framtid, ett ansedt namn, ett lysande hem, jag bringar honom rikedom, lycka och ära, om han vill onottaga det, och du kommer att ge honom tillåtelse dertill, broder!? vMin son. Ack, han vill taga ifrån mig, min son!? ropade Martha med ofversvämmade ögon och sjonk darrande ned på banken. Jag förstår dig ej, min bror!? mamlade Peter, och hans irrande blickar flogo från hans sön till hans broder, denne stolte, högvaxte man med de kalla, allvarliga dragen, hvilken nu forekom honom så fruktansvärd, ryslig och förskräklig, som den lede sreslaren. sjelf. Rustica hade skyndat till sin mor och smekte henne, samt hviskade i hennes öra tröstens och kärlekens ord. yflor mig, min bror, och du skall snart förstå migi sade köpmannen högtidligt. Folket kallar mig en rik och lycklig man, och likväl är jag sedan fjorton dagar fattigare, ån den fattigaste daglönare, som måste arbeta för sina barn i sitt anletes svett. För fjorton dagar sedan dog min son, mitt enda barn.? . Han teg och vände bort hufvudet, för att ej låta se de tårar, som hängde i hans ogonhår. vack, jag börjar på att sörsltå, mumlade Peter och lade handen på sitt bröst, liksom ville han tillbakatränga det sasans skri, som uppsteg från hans hjerta. u år rik! fortfor köpmannen. Du har två barn! Gif milt det ena af dina barn. (Gif mig din son! Jag vill adoptera honom till min son, han skall bli arfvinge till min rikedom och min firma. Åh, det är en så ansedd, en så aktad firma, huset Fredrik Ehrenreichs firma. Den får icke dö ut, den får icke gå under. Gif mig din son, broder, på det han må bli min son! Jag vill göra honom rik och lycklig. Gif mig din son, på det han må uppratthålla min firma, när jag ej mera år titl, på det huset Ehrenreich må växa, blomstra från slagle till slägte, intill sednaste tider. Jag är kommen for all erbjuda dig ett byte, broder. Gif mig din son, och tag derfor dessa tvåtusen thaler, som jag medfört åt dig i riktiga och sakra papper.? Penningar, du bjuder mig penningar!? ropade Peter, i det han lät sina händer glida från silt ansigte och med ädel vrede såg sin bror i ansigtet. Du vill köpa mitt barn ifrån mig? Du tänker i ditt forstockade hjerta, att du bara behöfver kasta dina penningar för den fattige mannens fötter, för att af honom ftillhandia dig hans heligaste egodelar. Behäll dina eländiga penningar! Mig locka de icke! Jag har lefvat i arbete och strafsamhet, och så sill jag dö, och så skola mina baro dö, såsom ärliga, fattiga bondebarn. vhroder, betänk likväl, hvad du vill förskjuta!? sade köpmannen allvarligt. Det är din sons lycka, det är hans rika, ärofulla, betryggade framtid. Du bar ingen rättighet dertill. Din faderskärleks egoism förblindar dig, och du vill fjettra din son fast vid dig, emedan du icke vill fördraga skilsmes