Helsingborgs-Posten – 17 mars 1863, sida 2

att han warit delaktig uti; han uppgaf isynnerhet de brott som Pierre Francois Gruthus Duchatelet, som hade sålt och förrådt honom, warit med om, äfwen uppgaf han några tiufgömmare och köpare af tjufgods. Men denna natt hade ett jtort inflytande på Cartouches själstillständ. Den förskräckelse, som hade förmatt honom att bedja om uppskof, framkallade hos honom det lugn, som man wäntat af honom: han bad Gud om förlåtelse för alla sina synder, han hörde uppmärksamt sin bigtfaders förmaningar, och lofwade att efterläsa den bön i dödsstunden, som denne föreläste. Andra dagen, på eftermiddagen, llockan 1, öfwerlemnade man honom för andra gången till skarprättaren. Han war ide mera samma menniska; wäl säg han frimodig ut, men detta war numera ide något hyckteri; man såg några tårar i hans ögon, hwilla tycktes wara skapade för att aldrig gråta. Hans beklaganswärda instinkt tog emellertid ännu en gång öfwerhanden. Då han blifwit fästad på S:t Andreass korset och då ett qwidande af fasa hade gens lindat wid nedfallandet af jernstången fom frosjade fött och ben, ropade Cartouche såsom en spelare, hwillen räknar sina träffar: — Ett!P!! Men detta war också allt. Hans twungna fattning utbröt derpa omedelbart och han forts for nu oafbrutet att bedja Gud om förz barmande. De domar, som dömde till stegel od) hjul, mildrades stundom, sasom jag redan nämnt, genom en hemlig artikel, som man kallade Relensum.