Helsingborgs-Posten – 17 mars 1863, sida 2

Hwilia känslor framkallade hos honom denna dödsångest? Gaf han wika för en rörelse af bat emot dem, hwilka han trodde hade föpt fig nåd genom hwad han kallade feghet eller förräderi? Lydde han en afskywärd egoisme, fom gjorde hans lott mindre försträcklig, om den delades af dem som deltagit i hans njutningar od) brott; eller helt enkelt war det törften efter att få lefwa, wore det också blott en timme, en minut, fom beherrskade honom, då, när ans blicken af schavotten borttog det dunkla hoppet, som han hittills hade närt? Jngen kan utgrunda denna själens hems lighet. Då domstolssekreteraren närmade sig honom, jade Cartonche att han mille bekänna på fina medbrottslingar och blef förd till rådhuset, hwarest parlamentsledamöterna woro förfan lade. Schavotten stod Hela natten i ordning och hela natten wäntade en stor menniskomassa för att få wara tillstädes wid Cartouches afrätts ning. Alla fönster wid Grevetorget woro illuminee rade såsom till en stor fest. Det war en bister köld; man uppgjorde på torget eldar, sasom wore det lusteldar. Försäljare af alla slage matwaror gingo bland folket; man drack, skrattade och sjöng omkring straffredstapet, som dystert aftecknade sig mot den bjerta belysningen, och det skulle swarligen lunna hafwa fallit någon in att tro, att det war en mennistas död, som wäckte hos detta folt sadan munterhet. Cartouches bekännelje war af mindre bety delse. Han förblef derwid, att hans far, mor och bröder och hans älskarinna woro oskyldiga. Han bekände brott, hwilka man aldrig betwiflat