framföras till schavotten — jag wet det icke. Wid middagetiden, kl. 2, gafs ordres att återse igen nedtaga fyra hjul oh en galge; den gal: gen fom qwarstod war bestämd för en in contu nasiam dömd, wid namn fe Camns, fom ide kunde npptäckas, men som skulle in essigio hängas. Omkring klockan fyra begaf sig Charles Sanson med sitt folk till Conciergerie, och sedan domstolssckreterarcu uppläst domen, öfwerlemnades fängen i dens händer som skulle afrätta honom. Cartouche war mycket blek, men hwarken de lidanden fom han förut utftått eller annalfandet af döden, fom i skarprättarens person lade fin hand på hans arel, tycktes göra något wi dare intryck på denna jernöårda själ. Foltets tanklösa nyfikenhet Hade fina bittra frutter. Cartouche trodde allwarligt på folkets deltagande. Han tänkte triumferande stiga upp på schavotten och wille såsom romerska cefarers nas gladiatorer dö mid dänet af handklappningar; hans sista suck skulle wara en suck af tillfredsstätd stolthet. Då han steg upp i kärran, som wäntade wid Conciergeries port, utropade Charles Sanson till follkhopen de wanliga orden, hwarmed rättwisan gaf sig tillkänna, och det dystra taget, omgifwet af en mängd walter och polissoldater, satte jig i rörelse. Under wägen wisade Cartouche, som bak i kärran låg utsträckt med ryggen mot det bråde, på hwilket skarprättaren fatt, stor oro. Ett par gånger försötte han att wända sig om, och se framåt, men detta lyckades honom ide. (Forts.) — —