Helsingborgs-Posten – 12 mars 1863, sida 2

London den 11 Mors. Spanmalsmarknaden litet besokt. Mycket litet förättning i alla artiklar till sista priser. En högst originel duell. (Från engel skan.) J början of detta århundradet moroi Strafbourg en del unga herrar, hwars största nöje war, att inweckla sig i alla möjliga strider och det war isynnerhet militärer fom i den wågen utmärtte jig. 1791 hade en fapten wid hus sarerna, Fournier, utmårlt fig för sin skicklighet att föra wapen och sin stora lust att ducllera; wid de fiendtliga mötena blef han alltid feg: rave och Strassoourg kunde tillskrifwa honom skulden till de bästa of dess söners död. Men isynnerhet uppwäckte Blumes död stor harm; denne sifstuämnde unge man hade en tals vif familj, oh Fournier bade ej någon giltig anledning att utmana honon. Blumes död betraktades sasom en offentlig olycka, och han förjdes allmänt. Samma dag, fom Blume blef begrafwen, gaf general Moreau en bal, til hwilken en Hel del borgare blifwit inbjudna. Generalen, fom önskade att ej på balen måste uppftå några obe hagligheter, bad fin adjutant, Dupont, draga förforg om att Fournier ide fom dit. Due pont ställde jig i en wrå af förstugan och få snart Fournier wisade fig, fade han till honom: — Hwad will ni här? — Ah, det är ni, Dupont. God afton! — Ni ser wål hwad jag will; jag ämnar mig på balen. — Skäms ni icke, att gå på bal, samma dag den olycklige Blume begrafdes. Hwad skulle hans wänner och bekanta saga? — De få säga hwad de behaga. Det be fymrvar mig ite. Men jag har stor lust fråga hwad det angår er. — Det fan angå hwem sem heljt. Alla tala derom. — Na ja, då hafwa alla orätt. Jag tycker icke om, att folk blandar fig i mina angelä genheter. Lät mig få gå fram! — Ni kommer icke in i balsalen. — ch hwarföre, om jag fir fråga? — Derför, att ni ide får lof. Generalen befaller er att återwända hem till er bostad. — Wisar man mig på dörrn? — Nej, man har endajt företagit ett förfige tighetsmått. — Wet ni hwad följden kan blifwa af att wisa Fournier dörrn? — Jag frägar ej ester edra stora ord. War blott så god och gå er wäg. — Hör utbrast Fouruier; jag kan ide hämnas på generalen, han är min förman, men ni är min jemlike; ni har warit med i kömplotten om att förnärma mig och ni skall få umgälda det. Wi skola slåss! — Bör nu ni också, hwad jag har att säga, swarade Dupont. Jag har länge warit mijnöjd med er; jag afskyr ert oförikämda mancr, och hoppas få ge er en lexa som ni länge skall minnas. Fournier tillöragte en sömnlös natt. Han mar nära att blifwa wan jinnig af raseri, men tröstade fig med hopve: att funna döda Dupont. Men utgången of ducken motswarade icke hans förwäntan, ty Dupout tillfogade honom ett swårt får. — Ni fäktar bra, fade Fournier, då han föll. — AQ ja, fom ni fer, ide få illa. — Sa, men uu fönner jag till edra utfall. Ni narrar mig ide eu gång till; det skall ni få fe, när jug blir frisk. — Ni öuskar ett möte ännu en gång? — Det följer wäl af sig sjelf. Orter fer weckors förlopp stod Fournier werte ligen återigen framför fin motständare. Nu j