Welsingborg. — Riksdagsfullmäktigen Sw. Nosenbergs tal mid det i Stocholm hållna mötet till uttrydans de af sympatier för Polen war af följande ins nehåll: Efter det få många utmärkta talare för denz na ärade församling tolkat de fänflor fom förs anledt sammankallande af detta möte, torde det måhända anses både öferflödigt och nog mycket wågadt, att ännu en röst ur hopen låter höra jig. Det är dock ide min mening att uppdras ga en historik öfwer de lidanden, hwarunder det peljfa folfet för närwarande och sedan långa ti der förblöder. Dertill saknar jag förmåga. Jag mill blott aflägga ett wittnesbörd om hwad äfwen en swenst bonde känner, då klagoropen från förtryckta bröder nå hans öra. Det gifwes stunder i lifwet, då de stora ideerna genombrusa menskligheten och fwardagslifwets fmåbdeftyr träda fjäderlätta i bakgrunden. En sådan stund är bland oss den närwarande. Wi känna djnpt och innerligt att wi äro fwenskar, wi känna att den ringafte dagakarl, den fattigaste torpare är en fri, fjelfftändig fwensk man. Skulle wi då ide på samma gång känna ett medlidande med dessa bröder på andra sidan Ostersjön, fom nu kämpa en förtwiflaus kamp för att antingen winna efterlängtad fjelfftändigbet, eller åtminstone hellre stupa i öppen, ärlig strid än att långsamt pinas och marteras af det odrägligaste förtryck, fom kanske någonsin en nas tion på jorden lidit. Tänkom — om i ide längesedan förflutna ti der den ryska örnen lyckats sträcka fin winge äfwen öfwer wårt fädernesland, huru skulle wi mähända nu befunnit oss? Sannolikt i samma