Helsingborgs-Posten – 7 mars 1863, sida 2

droppa, till och med om det endast war blodet af ett djur, framtallade hos den gamle fiarpe råttaren nervösa kriser, hwilka försträckte alla som bewittnade dem. Tärarne flöto nästan alltid från dessa ögon, hwiltas tärekälla man stulle welat tro warit för längesedan förtorkad. War det Guds hand fom träffat honom? Wistandet i Paris blef få förhatligt för ho nom, att han slutligen beslöt aflägsna fig der: ifrån. Han flyttade med fin hustru, Rence Debut, till Conds i Brie, der Han ett par är förut föpt en liten landtgärd oc fann der den enda frid fom wåra litar funna Hoppas: döden. Daftadt de noggrannaste efterforstningar, har jag icke funnat få reda på hwilfen datum han dog, ty den lilla församlingens kyrkoböcker hafwa, i lithet med många andras, gått förlorad under revolutionsstormarne. Det tyckes såsom skulle Sanson de Longval någon tid före sin död erhållit underrättelse om herr de Blignacs tragista slut, denne sisinämnde, som han efter allt utseende hade att tacka för, att han hade wåldehallen kommit ut ur banditz hålan. Den gasconske adelsmanneus död war en följd of få högst owanliga omständigheter, att jag anfer mig ej böra med tyjtnad förbigå dem; dezutom tyckes denna död, utan att jag lilwäl will draga några slutsatser af facta, som man måhända måfte tillskrifwa slumpen, hafwa förs wertligat äfwen denna profetia of Miargues rites fader. Tjufbandet, hwars stormästare herr de Bligz nac war, Hade all anledning att wara mipdes (åtet med det wankelmodiga och osäkra i fin kaptens hållning wid affären med tiggaren på tyrtogärden Rotre-Dame-de-Bonue-Rouvelle. Enär den fordom berömde landswägsriddaren