ö ö i j ten hos de efter en sista delning af Polen lystna grannslaterna. I fälttågen 1791 och 1792 höljde han sig med ära. Med 4,000 man polskt landtvarn motstod han i tjugo timmar angreppet af en kolonn om 16,600 man ryska kårntrupper vid Dubierska och förde lyckligt sin till halften sammansmälta skara till hufvudarmeen. Denna bedrift alstrade en stor tanke om hans saltherratalang. Kosciuszko skulle stålla sig i spetsen för hären; men då forlorade den svage konung Stanislaus Poniatowski plötsligt modet att längre göra motstånd mot den fiendtliga ofvermakten och i en ångestsull stund underkastade han sig ryska kejsarinnan Catharinas vilja. Kosciuszko, ur stånd att fordraga fäderneslandets vanara, nedlade sina embeten och värdigheter och sokte en stilla fristad i Leipzig. Detta var 4792. Frihelen firade då i Frankrike sin triomf mot det sorbundna Europa, konventet dekreterade Kosciuszko tansk hedersborgareratt, det inbjod honom att hedra nationen såsom dess gäst. Men Kosciuszko, osormogen till hvarje annan kansla, än smårtan öfver Polens fornedring, på hvilket det ryska väldet nu låg tyngre. an egarens hand på slafven, tackade och afbojde. Sedermera församlade sig nägra mån af de adlaste polska slägter omkring Kosciuszko och i deras rådslag öfver Polens räddning antogs en plan att med tillhjelp af ett solkupplopp kosta ryssarne ur landet och upplaga dodskampen om frihet och oberoende. Forberedelserna verkslalldes af de forbundna under den troget bevarade hemlighetens tystnad. Anuu fanns ett konunagarike Polen till namnet; visserligen blott en tom skugga. Men då en kejserlig ukas befallde att den bolska hären skulle införlifvas med den tyska och derpå afmarschera till det inre af Ryssland, da upptåndes armeens och hela folkets skändade sosterlandskänsla och upproret utbröt i fortid. Allt grep till vapen och Kosciuszko kallades till osversaltherre. Ryska besättningarne förjagades från Krakau, Warschau och mänga andra af landets städer, och drogo sig tillbaka till de fasta platserna vid gränsen. Kosciuszko afgaf nu ett upprop till nationen, framstållde för henne heia djersheten och storheten af hennes uppgift, och hänvisade med en hjeltes och apostels entusiasm till den hamp, deri hvarje polack villigt borde offra lif och egendom for fäderneslandet, om det skulle kunna utgå segrande ur eu sådan strid. Uppropet verkade. De klenmodige flydde ur landet, de tappre och tillitsfulle grepo till svärdet, bönderna till lian. Hela Stor-Polen stod inom få dagar under vapen och bortjagade de preussiske besallningarne. I de provinser Ryssland ryckt till sig höjdes likaledes upprorets fana. Ösverallt bildade sig hopar under vanda anförare, eller friskaror, som afbröto de siendtliga truppernas kommunikationer, borttogo deras tillförsel och sprängde eller nedgjorde eskorterne. Men det var omöjligt att bringa alla dessa krafter till samverkan på den korta tid. Kosciuszko hade öfrig till organisation. Preussiska, österrikiska och ryska härar inträngde från alla sidor. Kosciuszko hade på få veckor samlat en här af 20,060 man gamla trupper och 50.000 man landtstorm. Det gällde att med dessa operera mot fyra fiendtliga armer, som tillsammans raknade 170,000 man och 609 kanoner. Hans största makt var fortroendet till sig sjelf och förtröstan på Gud; hans starkaste vapen voro hans hjeltemod, hans medborgares förtroende och hans truppers hängifvenhet. De äldsta generaler under hvilka han förut tjenat, underkastade sig nu lydigt hans befallning, grånade lagstiftare tjenade i hans omgisning; furstarnes och magnalernas söner förenade sig till sqvadroner, stolta öfver, att på Kosciuszkos befallning utstå de hårdaste strapager och utföra de mest vågsamma företag. (Forts.) Gdlingsförsök med potatis, (Ur Landtbruks Akad. Handlingar.)