— —————————— än en enda tanke, den att rycka fin olycklige slägtinge undan hans förföljares grymhet och att hämnas på en af dem. Med en wredgad åtbörd, och innan mv de Bliguac hade kunnat gissa till hans afsigt, hade han ryckt ur skidan det swärd Han alltid bar mid fin sida. J det ögonblick, då delinqventen, som slitit fig lös, och hans improviserade bödel skulle pas: sera förbi honom, hwen den gamle ffarprättarens breda swärd i luften, och Paul Bertant mottog af wännens hand, utan att uppgifwa en fit, denna död, fom han efterlängtat safom en välgerning. Och innan banditen hunnit hemn sig från sin förwåning, hade Sanfon de Lonpal åter höjt sitt swärd och fördjupat det i bofwus bröst. Jsamma ögonblick förmörkades min ftams fades ögon, hans krafter äfwergäfwo honom, fastai ingen loftat sitt wapen emot honom; han föll till marken liksom träffad af blixten. Dagen derefter, bittida på morgonen, då några bönder skulle föra lifsmedel till staden, påträffade de den gamle skarprättaren och åter förde honom till hans bostad. De hade funnit honom liggande i ett dife wid Picardie-tvägen, och då de tyckte att Han ännu andades, hade de lagt Honom på ett af jina åkdon. (Forts.) — 92—