Helsingborgs-Posten – 3 mars 1863, sida 2

Wäl tjugo gånger uppreste han jig för att skynda till den stackars Paul Bertauts bistånd, och tjugo gånger föll han ned till jorden, frossad likamycket af fin sysiska smärta fom af medwetandet om fin wanmakt. Hwad som tilldrog fig i midten af den fam manpackade bandithopen, war få uppskakande att jag, som blifwit anklagad spekulera på det sasawäckande, måste för att derföre rättfärdiga mig, utbedja mig mina läsares tillstånd att icke alltför länge uppehålla mig med beskrifningen om dessa hemska scener. Såsom jag förut nämnt, i sina strider mot samhället, wande tjufwarna emot detta fame hälle icke blott de wapen som samhället förbehällit jig att straffa dem med, utan de öfwertraffade grymheten i denna lagstiftning från de barbariska tiderna; deras infernaliska nppfinningsgafwa hade lyckats dem, att raffinera sjelfwa inqvisitionens tortyrmedel. Föreningen af parisiska banditer, men ifynnerhet de fom bildat fig på landsbygden gjorde wid denna tid ofta bruk af tortyren, än för att straffa fel, begångna af deras egna med lemmar, och än för att tvinga fina offer att öfwerlemna åt dem hwad de girigt eftersträfwa. Oftast, fåfom i det äfwentyr jag un berättar, war det eldtortyren fom de anwände. Paul Bertaut uthärdade det med en fasthet, som ej ett enda ögonblick förnekade sig; för att uppehålla sitt wacklande mod bad han och den han åfallade war hans brottsliga barn, fom hade öfwergifwit Honom och hwars fel skulle förorsaka hans död. Trots de ansträngningar mr Blignac gjorde för att beherrska sin rörelse, war han mycket blek. För förfta gangen kavhända i sitt lif glömde han sig sjelf, och utan att akta på de följder