Helsingborgs-Posten – 3 mars 1863, sida 1

scener, jom det blifwit ett menskligt öga möj ligt ott uthärda, fände han sig litwäl fattas af en rysning; han fattade Blignac i armen och wille förmå honom att stanna qwar. — Ni öfwergifwer wäl ide denne olyflige, hwars alla olyckor ni framkallat? jade han till honom. Den gamle banditchefens ansigte bleknade, under masquen af steyutlor; han twekade ett ögondlick; men alla de andre stödo nu så nära, att de kunde höra allt hwad han sade. — Bah! fade fun med en lifgiltighet, alltsör widunderlig att ide wara låtsad — wid wår ålder betyder det föga, om döden kommer litet förr eller sednare. — Det är jujt emedan det är ringa wigt att gråa hufwuden, sadana fom wåra, falla i dag eller i morgon som wi böra med wåra lif töörjwara honort. En asta förbannelser hördes frän bandithopen, och banditchefen, som fann det wara tid att göra slut på saken, gjorde ett tecken. Den tre. dubdla fretsen öppnade fig och fyratio armar utskräckte fig efter den fom war bestämd att stilla dessa ömkliga warelsers blodtörst. Sanson de Longval hade försökt att drifwa dem tillbaka och med sin kropp stydda den stackars Bertaut; men bortförd i hwirfweln af denna menniskoström, hade han blifwit stild från sin kusin, och då han wille rycka till sig en pistol af banditerna, förekom denne honom: och gaf honom ett knytnäfweslag få att han föll till maten. Slaget war få häftigt, att det mörfuade för Sauson de Longvals ögon; under ett ögonblick kunde han under den storm af tjutande och smädelser, som kommo källarehwalfwet att darri