Helsingborgs-Posten – 3 mars 1863, sida 1

obestämda ångest, som är en siälens frossa, lärde honom att ett brott stii. Honom från ten han så föraltligt benämnde bödel. Sanson de Longvals närwaro war tillvädlig för att bortsträmma den glada cynism som han affekterade, men den fom honom äfwen att förlora den frimodighet i förnedringen, fom allenast lunnat förffaffa honom något öfmerscende, i det den förmådde honom att aftläda jig skrymtericts masque. Han föll på knä bredwid tiggaren; han bes fallde Honom ide, han bönföll hos honom att bekänna. Han inlade få mycken innerlighet i sina sörmaningar, så mycken rörelse i den sorg, som den gamle olyckliges hårdnackenhet förorsakade honom, att min stamfader började tro på hans uppriktighet. Poul Bertaut förblef oåtkomlig för all denna wältalighet; då man. talade om de lidanden som wäntade honom, tycktes han ide förstå hwad man menade; han hade glömt allt, utan att man talat om hans barn och med den fu blima ihärdigheten hos den mejt upphöjda af alla fänslor, hade alla Hans swar atfeende på hans dotter; han försätrade banditchefen, att hon war oskyldig, bemödade jig om, att ingifwa honom denna öfwertygelse, och han swor de dyraste eder, att han allena war brottslig. Blignac uppreste sig, lätsande sig wara djupt bedröfwad, och med en åtbörd tycktes han säga till Sanson de Longval: Jag förmår ej något mera. Han gjorde en rörelse för att aftägsna sig. Kretjen, jom omgaf gruppen, blef trängie; blodiaa flammor lyste i deras blickar, deras af wilda passioner uppfyllda bröst häfde fig mwåldsamt och de hwiskade hemska ord till hwarandra. Så wan min stamfader än war wid hemsfa