En kryssning i en räddningsbät. Af Edwin W. Appleton. (For ts. ) — Jag tror dig min gosse — men jag har icke en droppe här. Hör. utropade jag, då det dofwa ljudet af ett kanonskott frän nordwest nådde mitt ova. — Hurra, minn gossar, det war en signal franskeppet. Årnla årorna och ro för. brinnande lifwet! Någon annan defallning behöfdes ide. Inom ett ögonblick hoppade mår liila båt öfwer de skummande wagorna med tio knops fart, bwars under ett nytt flott, tydligare än det förra, ins gaf oss det hopp att steppet styrde mot oss. Så förhöll det fig äfven. Inom mindre än tio minuter helsade ett tredje stott wåra öron; det hördes på afstånd akterut om i lofwart, hwilket Urvijade att wi gått förbi hwacandra. Wi wände genast och) ilade snart ånyo framåt med en fnaobhet, hwari steppet omöjligen funde täfla med oss. Sem, tio, femton, tjugo minuter förftöto, hwarnnder wi fartsatte war kurs begärligt lyp nande efter ett uytt skott, hwarefter wi fuude rätta oss. Men förgäfwes; wi hörde inet ans nat än stormens tjut oc wåägornae brufande dån; mansklapet förlorade modet och upphörde att ro, i det de yttrade den tanken att wi för andra gangen passerat skeppet.