Hau i desja gudbar med deras skrynkliga an: letsdrag, de båda ungdomskamraterna. Han uppgaf ett rop och styndade fram mot tiggaren. — lignac ropade han. Panl! du är här! Du är midt ibland dessa — Herr de Blignac låt honom ide fullborda meningen. — För tusan! Herr de Longval, sade han med en sarkaftisk, besynnerlig ton, det synes mig som om wi å ömse sidor ej bsheå något art förebra hwarandra; fastän wi hafwa gatt stilda wägar, kunna wi dock berömma oss af at t. alla tre hafwa gjort en rätt wacker färd. Om gamle skardrättar -en stötte med owilja bort den hand som adelsmannen bjöd honom. — Urfätta, herr de Blignac, sade han till honom, edra kamraters händer hafwo hiiills lem: sat mina händer tillräckligt rena för att jag fule flata er nedjmutja dem. Den attioärige förde Handen till wåÄrjfästet med en liftighet, som wisade att äldren ice nuinstat hans häftighet; men nåftan i samma denditk, då han märkte den rörelse fom uppe itod i sallskapet, och försted att banditerna ens dat wäntade ett tocken af honom, för att äfven dettaga i striden, stötte han sitt wapen tillbata i stidan och pekade på Paul Bertant. — Det szulle wisserligen wara rätt roligt, sade dan, att efter forativårs förlopp återtaga durt samtat wid Clos Manduit, men wi hafwa un tid att anwända tiil afhandlan idet af erjontiga ar igelägenheter, hr de Longval. Då jag far föra ev bit, få siedde det ide för att älägga er den obehagliga handlingen att taga en gammal wän, utan derföre att jag ni stulle ega nog inflytande öfwer se att kunna förma honom att yppa