Helsingborgs-Posten – 28 februari 1863, sida 1

detta nya flags fängelse war bebodt oh wertligen framdrogo banditerna en fängslad man och släpade honom wid fötterna framför denna egendomligt sammmansatta domstol. Sasom förnt berättats war kållaren mycket mörk och min stamfader hade värt att igentanna sängens drag. Gubben steg nu fram till en lampa och förde den fram för den olycksliges ansigte. Känner ni Honom? fade Han till ffarp: rättaren. Då Sanson de Longval swarade, att han flera år hade fett den stackars menniskan under Notre Dames-de-BounesNouvelle, för: wreds banditchefens ansigte af ett sällsamt Ieende. Det war werkligen den gamle tiggaren, hwars dotter han träffat några dagar förut. Men han war mycket förändrad: hans ögon woro röda af tårar och dessa tårar måtte ständigt runnit, ty de tycktes hafwa bildat färor utför hans finder. Hans rygg war kröft och då och då darrade alla hans lemmar liksom af en fonvulsivisk fråssa, deremot war fåret på hans ben helt och hållet borta, oh man märkte å det stället ide ens det ringaste spår deraf. Han viftade fina matta blickar med fyndar ångest på de omgifwande och försötte genom tränga den krets fom omgaf Honom. Då han ide fann den han sökte, låt han hufwudet ned: sjunka på sitt bröst. Gubber yttrade åter: — Min herre, denne man har beftulit fina bröder Det är brukligt inom den familj, hwars chef jag har äran wara, att af alla de inkomster himlen gifwer oss, aftaga en del; denna anpart gömmes tills då swåra tider inträffa eller för den ibland of fom lidit något