Helsingborgs-Posten – 21 februari 1863, sida 2

gjorde i fin ownsliga uppriktighet. Min ftams fader hade mrkt, att den förre, fastän han slosade eu ho walflgnelser på dem som lato vil slunt neojalla i Haus päse, tycktes ide wilja tack honom för hwad Hun gaf dem. Harförs modade, att mannen kände honom och afstydde att bedja Gud för en strprättne. vangtifrän att deröfwer fört örna ng, sag han deruti endast ect nytt sial för att föcoundola för walgörenhet. Du emettertid tiggarens sår hade der goda nea sig att icke meo även förandras, så Hade hans ootter icke samma privileginm. Hon uppe wexte till en jungfru of den meft fulländade tönhet, hwilken framtradde tul od med ur eniporna four bon dar. Öwarje gang Sanson sötte henne, tfäinfte Han med bedröfwelse på en ohyggliga lott, fom den sköna ware:! jen git 1 il motes och hon fi Rure sig felt vm ide den h örsea: derlighet som han kunoc wisa henne öchjelpa henne hennes otydliga DTE UL Cl ladener. Då han en morgon fom från högmessan, bes gagnade han jig af ett tillfälle, da den unga Lickun hade ajugsnat fig, närmade fig tiggare och förestulloe for honom, att han borde wända ag titl nagon deltagande mennisla, fom kunde tereda hans dotter en bättre framtid. En lislig röretse uppendarade sig i tiggarens anletsdrag, da min fråmfar närmade sig honom; nen fnappt hade denne yttrat fig i saten förrän tiggaren vörjade wisa noden otalighet, och då Sansoa de xongval det oattadt fortjatte samma mue, jade han ten fon, fom åewisade huru tor hans färlet till dottern war: — Swem skulle da mera älska mig, om jag ej hade henne. Från ven dagen gick den unga siickau icke mera min stamfar till mötes för att be om en