Då Charles Sanson förfta gången säg detta barn war det omk ing 10 år gammalt och han blef helt förwånad öfwer hennes skönhet och originalitet. Flidan tycktes tillföra den orientaliska racen, hwars typ den tiden war mycket wanlig i Ut Franirike. Hon hade stora, swarta, glänsande ögon, purpurröda läppar, ett tjockt, lockigt här, zigenarskans beundranswärda tänder och den owanligt lifliga blicken, sa utmärkande för denna folkstam: men hennes hy war något mörkare än qwinnornas af denna stam manligen är. Hon kallade tiggaren fin far och kan henne sin dotter, och han tyckes wara mycket öm emot henne. Hans annars känslolösa ansigte lifwades, då han med sin blick följde hennes lek bland grafwarne på kyrkogården; barnets lcende fom äfwen honom att le; han — som annars tycktes endast wara benägen för att framsjunga ömt liga klagowisor för de förbigående. J den försigtighet han wisade uti att skydda henne för blåsten eller i det stöd han förskaffade henne mot sin sittplats, för att bereda henne en stunds hwila, blandade sig känslor, som man endaft kunnat wänta af ett modershjerta. Den unaa flickans wilda behag hade intresserat Sanson de Longval och han glömde det falska föregifwandet om sjuklighet för bewiset pa hans faderliga ömhet; hwarje dag gaf han dem en allt större allmosa af de medel han Ennde disponera öfwer och barnet war redan få mundt wid hans små bidrag, att det, få snart han syntes på afstand, gladt skyndade fram till honom. J trots af Sanson de Longvals frifostighet, tycktes tiagaren just ide wara ben igen att wika honom sädan tacksamhet fom den lilla flickan