snart min stamfader gick fördi, säg efter honom med ett owanligt intresse. Denne man kuade warxa omkring sextio år gammal; hwarken aldern eter eländet hade förs ändrat hans regelbundna anletsdrag. Mannen med sin höga, kala, mycket fårade panna, kunde man taga för bilden af en af Christi apostlar, som nedstigit från den nisch, i hwillen han stått uppställd under kyrkans portik. Men litheten sträckte fig ej längre än till bröstbilden, ty derefter uppenbarade fig menitligheten i hela fin ufelhet. Tiggarens benkläder woro fönderrifna och på ena öfre sidan blottades ett stort, hemslt sår på benet. Man stulle haft ett hjerta af sten för att funna tillsluta fin börs wid åfynen af ett få stort elände. Detta får, fom tycktes wara af en dödande natur, förändrades likwäl icke. Under de fem ars tid Sanson de Longval såg tiggaren fitta wid denna kyrkodörr, fåg han honom alltid behäftad med detta sår, som till utscendet war oförändradt, med samma blågredelina, uppswälda kött och omgifwet af jamma blåa ring, och man skulle welat tro på räågot öfwernaturligt, om man ide snarare kunde antaga, att det war ett bedrägeri, som mannen, med den tidens tiggarenaivitet tillät sig dagligen förnya. Detta sista antagande, som försatte tiggaren mid kyrkan Notre Dame-de-BonnesNouvelle i de der förbrytarnes kathegori, hwilka taga det offentliga deltagandet i anspråk genom en låtfad skröpligbet, skulle hafwa bestämt min stamfader för att icke gfwa honom nägon allmosa mera, om icke tiggaren haft ett barn med sig, hwars förbön den gamle skarprättaren icke tunde afslå.