Helsingborgs-Posten – 17 februari 1863, sida 2

pi estraden, föll hon på kuå, gjorde en fort bön och wände sig sedan till fin bigtfader: — Min herre, fade hon med rörelse, jag tackar er för edra tröstande, wånliga ord; jag will frambära dem till min frälfare. Hon tog nu af sia hufwa, ordnade sitt länga hår, och efter att hafwa tysst stupstocken, fade hon, fältande fina wackra ögon på min frame fader: — Min herre, will ni wara få god föga mig hwilken ställuing jag skall intaga? Sanson de vongval, förwirrad af denna blick, förmädde knappt att säga henne det hon en aft behöfde lägga ned hufwudet. Angelica lade ned hufwudet, och frågade: — Av det ora få här? Min stamfars ögon skymdes; han upplyftade med båda händer det breda swärdet, fom bes gagnades mid halshuggningar, lät det beskrifwa en slags båge i luften och sedan med hela sin tyngo nedfalla vå det wackra offrets Hats. Blodet sprtade ut, men hufwudet föll icke af. (Ett hemsft skri hördes bland folthopen. Smson de Longval högg återigen till. Wid detta, sasom wid det första hugget, Hörde man huru swärdet hwen i luften och nedföll på stocken, men hufwudet war ännu icke befriadt fran kroppen. Det syntes för personer, hwilka stodo bakom, säsom om kroppen skakades. Mängdens sorl blef alltmera hotande. Charles Sanjon upplyftade ännu en gång fitt fwärd oh högg till med ett flags wansinneändtligen rullade Angelicas hufwud ned framför hans fötter. Menjkliga rättwisan war tillfredsställd. Min stamfader mar un, såsom wid alla exe sut oner, nära nog utan medwetande. ——