Helsingborgs-Posten – 17 februari 1863, sida 1

bittra, men helfosamma kalk och utt ni siger ned den profctiske konnngen: jag mottager denna räddningens kalt, calicem salntis accipiam. Ni bör tafta er i Guds armar och, såsom samme profet, anropa hans heliga namn, Nomen Dei insocabo. Han ensam tan hjelpa ev att bära korsets börda och blanda söttma i lidandets bittra lalt. Det straff ni nu stall underga har dessutom fin öfwergång, och bör ite kunna synas er få försträckligt, då ni oetänker, att det förskaffar eder till ett bättre lif. Den stackars qwinnan kunde icke afhalla sig från att anställa en jm ärtsam jemförelfe mellan den tid, då hon sett denne emdetsman sasom eu af sina beundrare och nu, då han endaft egde allttör mycken rättighet att Hälla för henne ett så strangt tal. — Det är sannt, invände hon något ironiskt. att jag har djupt fallit, men då ni icke glömt de herrliga dagar, om hwilka ni, min herre, behagat erinra mig, må ni afwen weta, att det ide warit den fordna hyllningen fom gjort mig brottslig. — Jag fruktar, fortfor hon efter några ögous blick, icke för mitt faff. Den dag, fom slutar mitt lif, slutar äfwen mina olyckor. Jaa trots sar icke döden, men jag hoppas att underga den med resiguation, och Gud skall måhåuda före unna mig den nåden, att jag på schawot:en bis behåller samma lugn fom jag wisat pi de ans klagades bänk och i denna omgifning, hwarest jag hört min dödsdom aftunnas. Brottsmålsdomaren beswor henne ånga, att tilljtå sitt brott och uppgifwa fina medovottelingar; man wille då bespara henne tortyren. Det sag ut sasom fruktade man förjtöra en få behaglig warelje.