Helsingborgs-Posten – 17 februari 1863, sida 1

ufwen portwaltaren Jacques Monra blef dömd till döden, fastän han ännu lika litet som fru Tiquet hade tilljtatt jin förorytelse. Denne olycklige hyste äfwen förhoppningar. Min stamfader kunde hwarje ögonblick wänta jig befallning, att döda detta offer för de menftliga pasjfionernas willfarelser och den stunden fom, ty wärr, endast allt för snart. Exekutionen kunde icke ega rum på Christi lekamens dag, man usppsköt den derföre till das gen efter denna stora högtidsdag. Man Hade hade knappast hunnit borttaga altardukarne, då Sanson de Longval anlände till Greveplatjen för att göra fina anordningar derstädes. En ofantlig menniskomassa betraktade med dyftra olickar denna dudola tillrustning, fom ute gjorde en så hemsk kontrast. Under tiden befann fig frn Tiquet i tortyr kammaren, hwareft man i närwaro af brott mälsdomaren nppläste för Henne domen, hwilken hon afhörde med största lugn och utan att blekna. Brottsmälsdomaren, Defita, war en af Mu gelicas fordne tillbedjare; han hade stor möda att dölja sin förwirring och likwäl ansåg han fig böroställa några förmanande och uppmuntrande ord till henne. — Min fru), fade han till henne, ni har hört er dom, fom försätter er i en annan ställning än den ni förut innehaft. Ni tillhörde en aktningswärd sällstapskrets oh de nöjen åt hwilka ni der fick öfwerlemna er, gjorde er lifwet angenämt. Nu är ni lemnad till pris åt wanäran och snart färdig att inträda i annan werld. Det är nödwändigt, min fru, att ni uppbjuder all ev förmåga, att tömma denna 7 ) Ordagranut.