Helsingborgs-Posten – 14 februari 1863, sida 1

länge Tiquet lefwer, och han befinner sig alltför wål, för att jag skulle waga hoppas, att sa snart blifwa honom qwitt, och få något lugn. Efter detta samtal git hon åter hem, hwareft hon tillbragte hela aftonen i sällskap med en annan wåninna, grefwinnan von Stnonville, hwilken hr Tiquet hade trott fig wåga mudans taga från det förbud, fom gällde alla hans frus gamla bekantskaper. Samma afton war herr Tiquet å sin sida hos grefwinnan von Villemur, som han ofta besökte, och som egde ett nära beläget hotell. Han hade gått derifran, och hade Enavpt till ryggalagt några steg på gatan, då fiera frott på en gång aflossades pa honom. Han föll, betäckt af fem får, af hwilta lyckligtwis intet enda war dödligt Det öfriga tånner man förut. Morgonen efter attentatet uppsteg fru Tis quet, fom hade mäst tillbringa en försträcklig natt, mycket bittida, för att aflagsna den miRtanfe, fom börjat wända fig mot henne, och hade ännu nog wälde öfwer fig sjelf, för att hwarken i sina anletsdrag eller sitt beteende röja någon flags förwirring. Såsom wanligt begaf hon jig till madam delunay, med hwilten han haft ofwanderörda samtal. Hennes första fråga war, om herr Tiquet hyste någon mijtanke om, hwilka mördarne woro. — Om han sjelf skulle känna dem, få skulle han wäl atta fig, att namugifwå dem. — Ad, min dyra wäninna, detär mig, som man i dag mördar! Grefwinnan dAunaYy bemödade fig att på allt sätt lugna henne, och försäkrade, att en så ryslig beskyllning aldrig skulle träffa henne. — Man skulle handla mycket bättre, tillade