Helsingborgs-Posten – 14 februari 1863, sida 1

den ädla wäninnan, om man försäkrade sig om portwakten, fom hennes man bortjagat. Ranske är det han fom hämdgirigheten drifwit till detta ständliga dad. Dessa ord woro en ljusstråle för fru Tiqunet; han förstod genast, hwilten fördel hon för sitt förswar ffulle draga af Jacque Mouraes afftedande, fom wid flera tillfallen yttrat den största missbelatenhet emot sin herre och låtit hänföra sig till förskräckliga hotelser. Mera lugnad des slöt hon att afwakta händelserna, och blef döf för de radslag, fom fran alla häll tillställdes henne; man låg henne öfwer, att hon skulle fatta fig i säkerhet, men Hon afwisade härd nackadt sina wänners goda afsigt. En theatinermunk fom oc) tilldöd henne, att befordra hennes flytt dermed, att hon skulle iföra fig en tlädnina af denna orden, i hwilten förklädnad hon kunde lemna sitt hus, utan att blifwa igenkänd; en poftchäs skulle föra henne ända till Calais, der hon tunde inskeppa fig till England. Mera än en wecka förflöt, utan att Angelica Hade fogat fig ester få kloka råd. Det orottsliga samwetet är beslaget med blindhet, och derföre blifwer ocksa brottet få fällan ojtraffadt. DOaltadt sitt skenbara lugn, tärdes dot fru Tiquet af en dödlig angeft. Dagen efter det munken warit hos henne, mottog hun besök af grefwinnan dAunay, hwillken, öfwertygad om hennes oskuld, ända till slut blef henne trogen. Då denna dam mille taga afsked höll hon henne tillbaka och fade: L — — Stanna qwar hos mig. Jag har en t aning; någonting säger mig, att msan skall arr stera mig, och om få skulle ske, tröst för mig, att hafwa ev hoc nig.