Helsingborgs-Posten – 7 februari 1863, sida 2

att så sent på dagen se salsfönsterna tillslutna. Först då jag fom helt nära sörmärkte jag ljus strålar tränga genom en springa på en dörr till ett stjul fom stod i förening med huset, och förs märkte på samma gång ett satta klagande ljud fran sfjulet. Fastän jag icke war just så lättskrämd af mig, minnes jag likwäl att jag mu darrade fom ett löf för winden. Jag hade bundit min häst wid cn trädstam, gick bort till dörrspringan och wid den syn fom nu wisade sig reste fig håren på mitt hufwud. Marguerite, min älskade Marguerite, läg ut sträckt på en lädermadrass, fom begagnades wid pinliga förhör; henues skarprättare till far war mera lif en tiger än :enniska, han hade fränt på henne den spansta stöfweln. Med fin egen faderliga hand indref han medelst on träslägga filen, som färgades af hans barns blod, och wid hwarje flag ropade han med rascri: 7Befän, betän ! och den stackars slickan åberopade Gud och alla helgon till wittne om sin oskuld. Jag hade knappt en Half minut åfett denna grymhet, utan fattade en stor slock fom låg wid dörrn och med en enda ftöt, ty Gud hade för: länat mig en kraft fom jag förr aldrig känt, söndersprängde jag dörrn, fåfom om det hade werkställts med en murbräcka. Då mäster Jonanne lände igen mig, kastade han trähammaren ifrån fig och drog sitt stora breda swärd, hwaraf han betjenade fig, att af hugga adelsmännens hufwuden, hotade icke mig dermed, utan swängde det öfwer sin dotters hufwud och swor en förskräcklig ed, att om jag jag gjorde det minsta försök att hjelpa henne, stulle han hugga hufwudet af henne. Jag nedföll på knä bedjande och Elagande lif fom förut den stackars Marguerite hade gråtit