att lemna mig tid till att swara ett enda ord, att öfwerhopa den stackars slickan med slymford oc) gemena tillvitelser, hwilka jag af akning för hennes minne icke will här uppteckna. Då jag hörde detta, uppbrusade mitt Häftiga och tätfretliga lunnne emot denne man för hwillen jag, enligt hans ställning, borde hysa den för: sta wördnad; han bad mig lemna slottet och gå i arrest tills han inberättat till konungen om mitt uppförande. Jag war ej längre herre öfwer mig sjelf, drog min wärja och fönderbröt den öfwer mitt knä, under det jag jade till markisen, att han ger: na unde bespara sig den mödan att skrifwa till konungen för att beröfwa mig min anställ ning tom löjtnant, emedan jag stulle få snart jag kom hem, sjelf sönderrifwa fullmakten, lifofom jag nu afbrntit min wärja. Jag aflägenade mig, men sdwardröjde ej i mitt logi, emedan jag frultade att martisen der stulle lata fängsta mig. Jag stoppade de pen ningar på mig jag ännu hade qwar, sadlade min häft, Iprang i sadeln och styndade ut ur staden. Jag hade redan besiusit att wid landets norva tust gå ombord på något fartyg till Werindien, der jag wille fom fjöman inträda i mitt förra yrte. Emellertid wille jag ide företaga en få lång resa, utan att ferst säga sarwäl till nin wäninna. Jag hyfte den förhoppningen, att funna förmå henne dela mitt öde i ett land hwarest inger fände hennes fars handtwerk. Jör att förma, henne fatta det beflutet att föl a mig, wille jag tillsta för henne, huru jag Han art hon wisste det genom en sörrädifk duandling gjort mig till hennes herre. Kommen utanför stadens murar, tog jag wär en åt Clos-Manduit. Jag blef helt förwänad