Helsingborgs-Posten – 7 februari 1863, sida 1

och i slottet såg jag ganska wäl att office mid Boijiires epemente denna d bg mottogo mnig mycket kallare än de plägade gör Men alldenstund jag icke hade ingått en förs troligare bekantslap med någon af dem, vetyme rade jag mig föga derom, och da excercisen war flut gick jag tankfull min wig. Jag tänkte cg på bwart jag gick, men wanans matt ledde mig den wäg jag gatt de föregående dagarna och innan jag wisste af det befann jag mig mid Clos-Maudnit. Marguerite stod i dörrn, hon hade fett mig och till och med om jag full e welat wända om, hwilket icke war sallet, sa hade jag för höflia hot ej kunnat göra det. Jag git saledes valt fram till henne och fann henne sa blef och wan: ställd, att samwetsaggen, font förut qwalde min, förwandlade sig i en gruflig ånger. Alldenstund mäster Pierre Jonanne, hennes far, ännu ide slutat fina göromul i staden, git jag omtring med henne i trädgården; jag wågade inapyt ta la med henne men mar så lycklig i hennes sällskad att iag, da jag skulle taga afsked, täntte mid mig sjelf, att det wore bra enfaldigt af mig, om jag, som egde en fa förtjusande mäns inna, ffulle öfwergifwa henne för en blott före doms stull, och att om ocfa Jonanne höga huf, wudet af föll, tlibbade likwäl ide en droppa blod wid den hand, hon tillät mig att tyssa. Jag återwände också den följande dagen och så alla dagar och ehuru hon ej mera än förut tillät mig någon frihet, od jag wägade ej äberopa hwad jag safom en tjuf stulit fran Jen ue, da Jag begagnade mig of min kusins nedrigu platt, öfades likwäl min ömhet för henne till den grad, att jag, fastän hon war en jlarprättares dotter, älskade henne lita hägt fom om hon warit en