Helsingborgs-Posten – 31 januari 1863, sida 2

mån som lisskraften förminskas börjar den förs maga, som jinnena eger att meddela sina intryck, att aftaga. Det synes fom om kroppen, eggad af den öfwerhängande faran, blef upprorisk och netade att fysfeljätta sig med något annat än sig sjelf. Charles yrade förfärligt. Derefter föll han i en flags dwala fom was rade i fiera dagar. Men da Han återwunnit fina krafter mar det alltid hon fom Han såg efter, då Han uppe vaknade, men ej war i stånd att upptäcka. En gammal qwinna hade intagit hans wackra flör terskas plats. Nagon gang såg han äfwen en man närma jig hans fång, hwars fysionomi särdeles frapperade honom, ty han tyckte att denne man hade han ide fett för första gången. En afton då Charles uppwaknade, inträdde hans wärd i fammuren, tog hans hand och fas de under det att han undersökte hans puls: — Jag finner med glädje att döden ej mill hafwa er denna gång, Herr de Longvall. Wid ljudet af denna röst nypwaknade minnet hos min stamfader; han igenkände främlingen fom chevalier de Blignac inbjudit att supera å det uppwindade Ankaret, denne man fom hnde haft få besynnerliga Yttranden. Han reste fig upp, tryckte hjertligt den hand som han höll i sin. Mein Herre, fade Han med ett sorgligt leende, om ni är lika mycket profet fom ni wisat er wara en slicklig läkare, borde ui kanste heldre hafwa låtit döden göra sin sfyldighet. — Min herre, sade mannen, jag är lika litet läkare som profet. Men som jag warit dömd att på nära hall ase alla kroppens lidanden och sjalens smärtor, begagnar jag mina iakttagelser